Mr. Eurovision.



När jag var i Oslo bodde jag ju hemma hos Mikael. Och för att ni alla ska få en klar bild över vem Mikael är ska vi fortsätta på temat Norge-pojkarna. Vi började ju med Frederic och gick sedan över till Joel. Nu är det alltså Mikaels tur. På våren 2008 gick jag på en latinamerikans danskurs. Där lärde vi oss bland annat att dansa samba, cha-cha och jive. I denna danskurs fanns det många killar som inte var så jättebra på att dansa.. dessvärre. Det slutade ofta med att jag räknade högt, visade stegen eller helt enkelt tog över och började föra själv. Dessvärre är det ju inte riktigt det som är ens uppgift när man är tjej..
But a girl's gotta do what a girl's gotta do.

Det fanns dock ett par gudkorn i denna danskurs. Det fanns två eller tre killar som jag tyckte var sjukt roliga att dansa med, främst för att jag inte behövde visa dom deras steg utan lugnt kunde koncentrera mej på mej själv. En av dessa hade jag speciellt roligt med, eftersom han konstant hittade på egna steg som vi absolut inte lärt oss. Men jag såg det som en utmaning. En tjejs uppgift gällande pardans handlar ju om att få det att se ut som om det ska vara så, även om killen hittar på nya grejjer, gör fel eller för en bortåt skogen. Är man duktig ser det ändå snyggt ut. Så att dansa med någon som hade taktkänsla och var duktig, samtidigt som han hittade på egna steg innebar att jag skrattade så jag grät varje danspass. Danskursen slutade dock efter tio veckor, och trots mycket prat om att vi skulle försöka träffas allihopa igen och dansa tillsammans rann det ut i sanden.. som det ofta gör.

2008 gick sedan sin gilla gång, och plötsligt befann vi oss i november. Jag var då på en buggfest tillsammans med min bugginstruktörsvän Camilla och hennes elever. På denna fest fanns också Peter, Camillas buggpartner. Vi dansade bugg (en ganska ocool dans, men ändå sjukt rolig att dansa) och pratade järnet när det två av mina killar dök upp i dörren. (Mina killar = killar från min latinamerikanska danskurs.) Jag blev superförvånad! En av uppdykarna var även min favoritdanspartner som hittade på egna steg. Min första tanke var att de helt enkelt gått fel, eftersom det inte var varken cha-cha eller samba vi dansade.. men det visade sej att de var Peters vänner. Och för er som inte redan räknat ut det var favoritdanspartnern Mikael.

Efter detta har vi sedan hamnat på X antal fester tillsammans, eftersom Peter inte bara är Camillas danspartner utan också min vän. Det blir ju ofta så, att man hamnar på samma fester, när man har gemensamma vänner. Och efter en mycket motorljudsinspirerad fest i januari tillsammans med Peter, Sebastian och Mikael bjöd jag helt krasst in mej själv till Mikael som jag visste bodde i Oslo. Då hade vi träffast ungefär fem gånger på olika fester efter att danskursen slutat. Detta innebär, om man ska vara helt ärlig, att jag egentligen inte kände Mikael.. alls. Han var dock på direkt om att gå med på ESC som var mitt egentliga syfte till att åka till Oslo. Men trots att vi inte kände varandra speciellt bra innan jag åkte och våldgästade honom fungerade det hur bra som helst. Och vi var helt klart tjusigast av alla gästerna på ESC. Vi avslutar detta inlägg med mitt favoritcitat från Mikael:

- Att vara ful är ju ett socialt handikapp!

Kommentera inlägget här :