Jag försvann en stund. Helt medvetet. Jag fick frågan flera gånger om jag slutat blogga, om det snart skulle komma något nytt och vad det var som hände. Men jag behövde en paus. Istället tog jag fram ett block och en penna. Det sista halvåret har jag skrivit för hand. Om mer privata saker. Om tankar som inte är färdigbearbetade och klara för omvärlden. Som ett led i att fokusera på processen och som en övning i tålamod. För det tar lång tid att skriva för hand. Mycket längre än att skriva på något elektroniskt.
Att jag behövde en paus är sant, men det är inte den enda anledningen. För jag började bli trött. Trött på att vänner slutade att ringa för att de upplevde att de redan visste allt om mitt liv. Trött på att bli avbruten efter en halv historia med kommentaren "Jag vet redan, jag har läst det i bloggen". Trött på att människor på håll trodde att de visste någonting om mitt liv. Hade det varit människor långt bort hade det varit helt okej. Men att vänner tänkte samma sak, det gick till slut in på mig. Så istället för att lägga ut om mina tankar, min vardag och mina erfarenheter bestämde jag mig för att bara koppla bort mig själv för en stund.
Jag har saknat skrivandet. När någonting händer tänker jag fortfarande i skrift. Jag tänker på hur jag skulle beskriva det i en text, vilka ord jag omsorgsfullt skulle välja för att beskriva omgivningen för att få fram den rätta känslan. Jag gör det hela tiden men har bara inte prioriterat att faktiskt ta mig tiden till att skriva ner det. Det kanske blir en ändring, jag kanske börjar skriva texter igen som jag publicerar. Kanske gör jag det inte. Det beror helt och hållet på vad som faller mig in.
Men nu vet ni i alla fall var ni har mig.