A mad angel

Nu har jag gjort någonting som kan ha varit min antingen absolut bästa eller absolut sämsta idé någonsin. Jag har oljat in mitt bord.. med olivolja. Mitt stackars köksbord har nämligen stått helt och hållet obehandlat sedan dagen jag köpte det (för ungefär fem år sedan). Ni kan ju själva tänka er hur sprött trät var. Sedan är jag för mej att någon sa till mej för länge sedan att man kunde olja in träsaker med just olivolja. Jag kan dock ha hittat på det själv också, det skulle inte förvåna mej. Alla säger ju att man kan använda olivolja till allting, så nu är det upp till bevis. Bordet är i alla fall insmort nu. Det är fortfarande ganska oljigt, av naturliga skäl, så jag får helt enkelt låta det torka i ett par dygn, innan jag börjar lägga saker på det igen. Tacka vet jag träslöjden som lärde en sånna där bra saker! Men det här ska nog bli bra tror jag. Om inte annat så luktar det ju gott.. lite tallbarr så där (basilikaoljan).

Update: Det funkade hur bra som helst med olivoljan. Jag lät det torka i ca 12 timmar, sedan torkade jag av det en extra gång med papper och sedan dess har jag använt bordet som vanligt. Jag har inte märkt av några fläckar på kläder, dock blev det några små fläckar på ett papper när jag satt och ritade vid bordet. Då hade bordet i och för sej bara fått torka i knappt ett dygn, så jag tror att även det kommer att försvinna tids nog.

Igår var jag på teater tillsammans med mamma (och ett helt busslast som mamma åkte ner med). Syster skulle också ha varit med, men hon blev sjuk så hon fick snällt åka hem igen. Pjäsen vi såg var Sista dansen som spelas på Stadsteatern. I snabba drag kan man säga att den handlar om hur det är att bli gammal, att behöva flytta in på ett ålderdomshem och anpassa sej till livet där. Jag tyckte att pjäsen var riktigt bra. Jag hade egentligen inga förväntingar alls, eftersom mamma (tydligen?) frågade mej om jag ville följa med när jag var ute och reste. Jag har själv absolut inget som helst minne av detta, men efter igår är jag glad att jag sa ja. Trots att jag bara jobbat en enda sommar som vårdbiträde kunde jag ändå känna igen karaktärerna på scenen. Jag lämnade teatern med någon form av blandad känsla mellan hopp och vemod. Hoppet kom ifrån att jag vet att det faktiskt finns människor där ute som vill arbeta med gamla, som trivs med det och som tycker att det är roligt. De som tar sej de där extra tio minuterna om dagen för att bara sitta och prata en stund. En sån person som jag själv tror att jag var då jag jobbade som vårdbiträde. Samtidigt lämnade jag teatern med de gamlas vemod över att just bli gammal. Det är som min morfar alltid har sagt: Det är inte lätt att bli gammal.

Gerd Hegnell, Inger Hayman, Åsa-Lena Hjelm

Kom förhållandevis nyss hem från mina två danspass jag har på onsdagar, och jag har börjat få blåsor i händerna.. igen. Jag trodde vi hade avklarat detta redan. Jag räknade ut häromdagen att jag är i danslokalen ungefär 7 timmar varje vecka och har danspass, så jag trodde verkligen att händerna hade vant sej nu. Men nääää då. Så imorgon blir det ett apoteksbesök för att köpa tejp innan jag ska dansa igen. Jag har för övrigt en ny favvo låt att dansa till. Det är en långsam version av Lil' Wayne - Lollipop. Denna heter Vanilla Lollipop! Sjukt roligt namn, tycker jag. Det tyckte dock inte tjejerna jag hade klass med. Dom skrattade mest åt att jag tyckte det var ett sånt underbart namn.. =]