A mad angel

Klockan börjar närma sej tio på kvällen, och livet börjar äntligen reda upp sej. Känns det som i alla fall. Gårdagen blev nämligen lite blötare och lite senare än planerat. Peter hade bjudit med mej att gå på spelning på Diamond Dogs, och eftersom dom vanligtvis har lite rockigare inriktning tyckte jag att det lät som en alldeles utomordentlig idé. Så förfesten började hemma hos Peter. Fyra personer var vi. Me and the boys.. som vanligt. Och jag kan ju tala om att jag har aldrig varit på en så testosteronfylld förfest i hela mitt liv. På väggarna satt det planscher av fyrhjulingar och snabba bilar. På diverse bänkar och hyllor stod det miniatyrer av monstertruckar. Det fanns inte en tidning i hela lägenheten som inte handlade om motorer. 

Pojkarna Mikael, Peter och Sebbe.

"Äh, det här blir nog bra ändå" tänkte jag i mitt stilla sinne. Men värre blev det, när resten av sällskapet kom. Plötsligt stängs musiken av och youtube plockas fram på datorn. Jag ser sedan de tre pojkarna dyka på datorn, för att sedan visa det ena klippet efter det andra med motorljud på. Japp, ni hörde rätt. Motorljud! Det blir sedan en högljudd diskussion efteråt där dom försöker övertala varandra att tycka samma klipp är bäst. Jag befinner mej alltså på en förfest där intresset för bilar och motorer är så pass stort så att gästerna hellre lyssnar på motorljud än musik. En ganska annorlunda upplevelse kan jag ju lugnt säga. Efter X antal klipp med motorljud plockas istälet motortidningarna fram. Eftersom jag personligen är otroligt måttligt intresserad av detta går följande tio minuter åt till att försöka förklara tjusningen med motorer och motorljud för mej. Jag måste ändå ge cred för att pojkarna ändå försökte få mej lika involverad som dom själva var. Men här någonstans gick gränsen för mej. Jag fick ta till min kvinnliga list. När uppmärksamheten riktades ifrån motortidningen tog jag helt enkelt och gömde den i soffan. Problem solved. Därefter beordrade jag dom att sätta på musik igen, och förfesten kunde fortgå på ett lite mer normalt sätt.  

Jag blir buren av Mikael, och Peter är väldigt manlig med min väska i handen. 

 

Efter att sedan ha blivit buren tre fjärdedelar av vägen till bussen (för jag är ju tydligen så liten, och det är så lätt att bära mej) åkte vi in till stan. När vi sedan kom in på Diamond Dogs hade vi dock missat spelningen. Men inte var vi ledsna för det. Vi pratade istället med ungefär hälften av alla som var inne på stället. Mycket trevligt. Som vi alla vet så är jag ju smått översocial, så att prata med människor jag inte känner är ju bland det roligaste som finns. Som grädde på moset lovade även Mikael att följa med mej på Eurovision song conntest i Oslo i maj! Vi snackar alltså samma kille som ett par timmar tidigare valt motorljud framför musik. Detta är helt klart någonting jag ser fram emot. Det kommer nog att bli en mycket intressant upplevelse =]

 

Det är viktigt att leva sej in i musiken.