A mad angel

För ett tag sedan var jag på en fest där jag träffade en väninna som berättade att hon för ett år sedan kastade trosorna. Going commando har sedan dess varit hennes melodi. Och hon berättade att hon aldrig mått bättre. Inga fler svampinfektioner, luftigt och ledigt och fritt. Och min första tanke var såklart:

 

 

Så den senaste veckan har jag liksom "övat" hemma. Kastat underkläderna så snart jag kommit hem för att liksom känna på känslan. Och jag ska erkänna att det faktiskt är fantastiskt mycket bekvämare än att ha på sig alla sorts trosor jag någonsin provat (se till exempel det här inlägget). Så idag kom dagen när jag kände mig så pass säker för att liksom ta med min hemlighet ut. 

 

Eftersom jag bara skulle till min terapeut och jag liksom kan berätta allt för henne kändes det som en lagom bra start. Så jag tog på mig en kort, tight kjol och mitt Girls just want to have fun-damental rights-linne (det kändes passande). Anledningen till att jag valde en tight kjol var enkel. Något luftigt vågade jag mig inte på eftersom det trots allt blåser i Oslo och byxor kändes lite för.. skavande. Så kjol fick det bli. Så bar det iväg. De första hundra metrarna kände jag mig otroligt skyldig och paranoid. Syntes det att jag inte hade på mig trosor? Men efter en hel del misstänksamma blickar på alla jag mötte slutade jag helt enkelt att bry mig och började istället uppskatta luftgenomströmningen. 

 

Väl inne i centrum skulle jag bara inom Høyer (klädbutik) på Karl Johan. Jag hade sett en fin klänning på nätet och skulle bara se hur den såg ut i verkligheten. Här ska vi väl tillägga att det var en butik jag aldrig varit inne i tidigare. Så jag steppade in, fortfarande troslös, och åkte rulltrappan upp. Väl inne hittade jag klänningen förhållandevis snabbt och insåg att det där med modellbilder och photoshop verkligen gör någonting för kläderna. För den var inte alls speciellt trevlig i verkligheten. Så bara ett par minuter senare bestämde jag mig för att gå därifrån. Och det var då jag upptäckte den stora katastrofen. Jag hade ju tagit en rulltrappa upp. Men för att ta sig ner igen hade arkitekten bestämt sig för att göra något annat. Ingen rulltrappa fanns i sikte. Inte heller någon hiss. Istället uppenbarade det sig en trappa framför mig.  

 

En genomskinlig trappa. 

 

Ja men vad är oddsen för att jag ska vandra in i Oslos enda butik med en genomskinlig trappa första dagen jag går troslös på stan?! Herre gud.. SÅ vanligt är det väl ändå inte med just genomskinliga trappor? Så plötsligt befann jag mig stående uppe på avsatsen med tankar om att jag strax skulle bli arresterad för blottning. Tre våningar såg jag ner genom trappan. Men så kickade problemlösaren inom mig in. Vad hade jag för alternativ?

 

- Ringa till terapeuten och säga att jag inte kommer?

- Sätta mig ner på rumpan och kasa ner?

- Leta reda på underklädesavdelningen och köpa ett par akuttrosor och sätta på mig?

- Hugga tag i en personal och förklara läget så att jag kunde bli utsmusslad bakvägen?

 

Men oavsett vilka alternativ jag kom på kändes inga av dem helt rätt. Men så plötsligt hände det! För en sekund blev det folktomt under mig och jag såg till att ta tillfället i akt. Snabbt som sjutton pilade jag ner för trappan med knäna tätt, tätt ihop. Herre gud, jag hoppas verkligen inte att någon såg mig! Jag kan utan eftertanke garantera er att jag aldrig tidigare sprungit ner för en trappa så snabb förut. 

 

Note to self: Innan du går ut troslös på stan, undersök alla eventuella omgivningar du planerar att befinna dig i. Genomskinliga trappor är inte att rekommendera. 

 

Ni vet den där känslan jag brukar beskriva när jag är ute och reser? Den där när det plötsligt känns som om hela världen har lyft sin tyngd från min axlar och jag plötsligt kan andas igen? Jag har börjat hitta den hemma. Och det är så skönt. Jag är otroligt förvånad, för jag trodde nog inte att det var möjligt. Går det an att känna sig fri hemma? Jag trodde verkligen inte det. Det var därför jag kände ett akut behov av att resa utomlands flera gånger om året. Bara för att få ett andningshål för att orka med vardagen. 

 

Men plötsligt känner jag att jag faktiskt börjar kunna andas utan att vara utomlands. Utan att fly från alla måsten. Kanske är det för att jag har rensat ut människor som inte har varit bra för mig? Kanske är det för att min terapi tar mig frammåt? Kanske är det för att jag har ett jobb jag intuitivt känner att jag är bra på? Eller en kombination? Jag vet inte. Men det är otroligt skönt att låta andras problem få fortsätta att vara just andras problem. Jag är inte involverad längre. Jag bryr mig såklart om mina vänner, jag finns där för dem. Men deras problem är inte mina problem. 

 

Och det tog mig bara trettio år att lära mig det. 

 

Det har inte blivit mycket till sommar. Inte än i alla fall. Vädret pendlar från att åska och blixtra till att ge oss strålande solsken för att ett par timmar senare ösa ner med regnet. Det är precis som om den ordinarie personalen har gått hem och lämnat vädret i händerna på en praktikant som trycker på alla knapparna samtidigt. Men när jag lyckas pricka in att vara ledig med vädrets solsken finner ni mig vanligtvis i en park. Där ligger jag och lapar i mig det jag kan av solens strålar. Vissa gånger ensam, andra gånger med sällskap av en annan människa, en bok eller en podcast. Det är lite olika det där. Men det är där jag trivs bäst. 

 

Jag gillar det där med parkhäng. Det är inte helt ovanligt att det slutar med att jag bara ligger och smygkikar på andra. Vet ni hur mycket spännande människor det är som samlas i en stadspark när det blir varmt? Det är småbarn, föräldrar som inte har koll, unga människor, gamla människor, människor utan kläder, människor med massor av kläder. Och det tar inte lång tid innan tankarna börjar vandra. Inom ett par sekunder har jag hittat på en lång historia om vem det är jag tittar på. Jag hittar på ett namn till dem, vad de jobbar med, vad de gör i parken, var de bor, vad de gjorde innan, om de har husdjur och vad deras mörkaste hemligheter är. Sedan kommer jag på mig själv med att ligga och stirra och börjar istället snart fundera på om det är någon i parken som hittar på en historia om mig? 

 

Utan balkong, trädgård eller veranda håller jag tillgodo med det staden har att erbjuda utan att klaga det minsta.