A mad angel

Det är första advent idag och sociala medier svämmar över av julmys i alla dess former. Det är pepparkakor, lussekatter, glögg, tända ljus, tre snöflingor på ett löv och julgranar. Överallt börjar det pratas om julen och hur lite tid det är kvar innan alla julklapparna ska vara köpta, inslagna och lagda under granen. Det är middagar som ska lagas, fester som ska glittra och kilon som ska tränas bort. Och det är ångest. Ångest i dess renaste form. 

 

Jag var tolv år sista gången jag hade det där glittret i ögonen som alla barn får kring jul. Alla jular efter det har jag skytt som pesten. Hade jag fått välja hade jag helst inte velat fira alls. Jag har lydigt tackat för presenterna, sett glad ut när någon tagit fram kameran och ätit den där julmaten alla andra verkar älska.. men jag har inte trivts. Det har också varit svårt för min omgivning att förstå. "Du kan väl i alla fall försöka?!" Och jag har försökt. Herre gud vad jag har försökt. Men det enda jag egentligen har velat göra har varit att gömma mig bakom en sten och krypa fram efter nyår. Och de jag har försökt att prata med har bara tittat oförstående på mig. Varför tycker jag inte om julen? Vad är det för fel på mig? För det var aldrig någon som frågade varför, de bara utgick från att det var fel på mig. Och när det är det enda du hör börjar du snart tro på det själv. 

 

Jag tycker om jul så som det ser ut på film. 

Men det blir ju aldrig så i verkligheten.

 

Men i år har jag bestämt mig för att ta tillbaka julen. Jag ska göra den till min igen. Och jag ska göra mitt bästa för att hitta någon form av glädje i den där högtiden som resten av världen verkar älska. Jag ska tända brasan och värma mig framför den. Jag ska dricka glögg och bjuda in vänner på fika. Jag ska omfamna julens alla kryddor i matlagning och bakverk. Och jag ska verkligen, verkligen försöka att hitta glädjen i det lilla.

 

Men det kommer inte att bli lätt. Ångesten började för två dagar sedan och jag är ganska säker på att den kommer att sitta i fram till mitten av januari.

 

Åh jul.. Ångestens högborg. Heja!

 

Jag får ofta komplimanger för hur jag skriver. Att jag har en fantastisk förmåga att skriva precis som jag pratar. Att de som känner mig kan höra hur jag pratar genom min text. Och det är en fantastisk komplimang. För de flesta säger även att det är en egenskap inte alla besitter. Och efter att ha fått höra detta i närmare fem år nu har jag äntligen kommit till insikt. Jag har nämligen kommit på varför jag kan skriva som jag pratar. Och svaret är mycket enkelt. 

 

Jag tänker i text. 

 

Människor som är duktiga på att ta kort brukar ju säga att de tänker i bilder. De som kan inreda ser framför sig hur det ska bli innan det är färdigt. Men jag, jag tänker i text. När jag är i en situation har jag redan beskrivit varje detalj i text i huvudet. När jag tänker på framtiden eller minns tillbaka är det som att läsa en bok. För jag ser det inte i bilder, jag läser en text. Så när jag sedan sätter mig ner för att skriva är det ju bara att få ner det på pappret. 

 

Jag tror också att det är detta som gör att jag är duktig på att minnas detaljer och har svårt för att komma ihåg det stora. Det stora kräver så extremt mycket energi för att få ner i en text medans detaljerna är enkla. Jag tror också att det är detta som gör mig till en eländig fotograf. Jag kan inte för mitt liv komponera en bild men ge mig en penna och ett papper och jag kan skapa en värld du inte visste fanns. 

 

Att tänka i bilder är ett vanligt uttryck. 

Varför är det inte fler som pratar om att tänka i text? 

 

Resan till New York blev väldigt lyckad. Och jag är väldigt glad över att jag fick dela resan tillsammans med Marie. Jag är ju van vid att resa ensam och därför bara kunna anpassa mig efter mig själv, men Marie kan vara den enklaste människan jag någonsin varit ute med. Vi hade pratat ganska mycket redan innan vi åkte om hur vi fungerar när vi reser, och det kanske är det bästa tipset jag kan ge inför en resa tillsammans med någon ny. Berätta hur du vill ha det, hur du fungerar och vad du tycker om och inte. Det gör det otroligt mycket lättare att vara öppen när ni väl är ute. 

 

Jag och Marie hade inga som helst problem att dela på oss. Var jag trött gick jag tillbaka till hotellet medans hon fortsatte att shoppa. Var hon sliten gick jag en promenad själv. Det var som att resa ensam fast ändå ha någon att dela det med. Och eftersom Marie känner till min bakgrund, att jag har en tendens till att anpassa halvt ihjäl mig efter andra och att min energinivå just nu inte är där den brukar hjälpte hon mig massor. Hon såg till att jag provade kläder i butiker, hämtade nya storlekar, kom med förslag. Och hon tappade aldrig tålamodet eller visade någon som helst tendenser till att tröttna för att jag tog för lång tid på mig vilket gjorde att jag faktiskt kunde fokusera på mig själv. Och det är jag otroligt tacksam för! 

 

New York är en speciell stad. En fantastisk stad på många sätt. Och, som vi varit inne på förut, en drömstad för många att bo i. Själv ville jag mest lägga mig ner och gråta fyra gånger om dagen. För välfärdssystemet i USA är inte där det borde vara. Så många hemlösa. Så många som bad om pengar. Varje gång någon förklarade att de inte hade mat, att de var hungriga, att de inte hade ätit på flera dagar brast någonting inuti och det enda jag kunde fokusera på var att hålla ihop. Människor som hamnat mellan stolarna, som inte har något säkerhetsnät. Som plötsligt blivit utkastade utan någon som tar emot. Och det gjorde ont att se. Riktigt ont. Och det skapade extremt mycket ångest. 

 

Men det var en fin resa. En lugn resa. Och Marie sa flera gånger på hemvägen att det var precis det här hon behövde. Ingen stress. Tiden att göra vad som föll oss in. Inget uppbokat innan. Inga krav på att göra ditten eller datten. Inga entréavgifter, inga köer. Inga irritationsmoment för att det var för mycket folk på ett och samma ställe. Semester.  

 

Den fantastiska staden med den mörka baksidan. 

New York, New York, I'll see you soon again.