A mad angel

Jag har funderat på det här med att flytta ihop. Att bli sambo. Att få två liv att smälta in i varandra på ett sådant sätt att det blir ett. Alltså.. I Sverige är väl det en ganska stor grej? Eller är det bara för mig det har varit en stor grej? Jag menar, jag känner att jag är uppvuxen med att om ett par i Sverige flyttar ihop efter ett år så tycker de flesta att det är ganska tidigt. Det är vanligare att ta det steget efter två eller tre år. Och det är inte ovanligt att fortfarande vara särbo efter både fyra och fem år. Och nu måste ni i Sverige vara med mig här och rätta mig om jag är helt ute och cyklar (och det kan ju vara så att mentaliteten har ändrat sig totalt sedan jag flyttade därifrån.. Det vet jag ju inte). 

 

Oavsett så upplever jag en ganska stor skillnad gällande just detta i Norge. Här flyttar folk ihop med tanken om att "vi får se om det funkar". Och gärna snabbt. Det är inte det minsta ovanligt att flytta ihop efter fyra månader. Och visst har det ekonomiska orsaker eftersom det är rejält mycket dyrare att bo här än i Sverige, men jag har fått en känsla av att norrmän tar det på ett helt annat sätt. Det är liksom inte lika seriöst. Det är inte ett lika stort steg i relationen. 

 

När jag tog beslutet att bli sambo för tre år sedan gifte jag mig. Ja, inte i praktiken naturligtvis, men i huvudet. För mig var det ett gigantiskt steg. Det var som att få en ring på fingret. Och innan jag gick med på det funderade jag mycket fram och tillbaka på om jag verkligen var redo. Men till slut bestämde jag mig för att kasta mig in i det med hela min själ. Nu i efterhand inser jag att jag var ensam om det. För mannen jag flyttade ihop med var från Norge och han kom från en helt annan bakgrund. Jag ser nu att jag var ensam om att gifta mig och jag ser nu att jag är ensam om att skilja mig. För det var ingen stor grej för honom. Han skulle ju bara se om det funkade. 

 

Därför undrar jag nu.. Är det bara jag, med mina grava tillitsproblem, som ser det här med sambo som ett gigantiskt steg? Eller handlar det om en svensk mentalitet som inte existerar i Norge?

 

Så vi fortsätter väl i denna djungel av konstiga dejtingerfarenheter. För jodå, visst finns det fler. Och nej, jag hittar inte på. Jag har faktiskt fått frågan flera gånger men nej, alla historierna har hänt på riktigt. Dessvärre. Men för att se det positiva i det hela så blir det ju bra bloggmaterial. Så med det avklarat går vi snabbt vidare till:

 

 

Muskelknutten och jag träffades på en fest. Och det här var en fest jag inte direkt skulle valt att gå till själv. Eller ja.. Vi kan väl säga att det i alla fall inte var den sorts människor jag normalt sett umgås med där. Jag var helt enkelt omringad av män med stora överarmar och små tröjor. Och eftersom jag inte tycker om muskler är ju inte det direkt den sorts folk jag brukar omge mig med. En av killarna hade till och med en sorts sandfärgad tröja på sig som var så lik hans egen hudton att jag hela kvällen trodde att han gick utan tröja. Och helt ärligt hade det nog varit bättre. Men sak samma. 

 

Muskelknutten kom fram till mig ganska sent på kvällen. Då påstod han att han hade tittat på mig sedan han kom men inte helt vågat komma fram. Och jodå, det förstår väl vem som helst att i ett rum fullt med muskliga män måste en liten tjej på 162 cm vara helt skräckinjagande. Men just då, i det sammanhanget, var jag bara otroligt tacksam över att någon hade lust att prata med mig om något annat än proteinpulver. Och han var trevlig. Det var han. Och där och då såg han inte så stor ut. Så vi bytte telefonnummer och bestämde att vi skulle ses en annan dag. 

 

Och så kom dejtingdagen. Jag hade råkat uttalat mig om att jag bor i stan för att jag inte gillar skogen och detta hade han tagit fasta vid. Han ville nämligen att vår dejt skulle ske i skogen. Och det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att det där med skogen inte var min grej, han ville bevisa för mig att jag hade fel. Alltså.. Redan där borde jag ha anat att något inte stämde, men jag var väl naiv så jag gick till slut med på en dejt i skogen. 

 

Men någon där uppe hörde mig och såg till att det regnade dagen vi skulle ses så skogsdejten blev inställd. Istället bestämdes det att vi skulle gå och ta en öl. Och det var först när jag kom gående emot honom som jag insåg hur jäkla musklig han var. Vi snackar överarmar i samma storlek som båda mina lår. Jaha ja. Det var då jag förstod hur lurad jag hade blivit av omgivningen på festen. 

 

Så efter en promenad hittade vi till slut ett ställe och satte oss ner. Och det tog inte många minuter förrän han började förklara för mig hur jag var. Och kom nu ihåg, vi hade bara träffats en gång tidigare på en högljudd fest. 

 

Du är väldigt självständig. Du är en kattmänniska. Du är en bestämd person. Du är säker på dig själv. Du vill helst bo i lägenhet. Du tycker inte om osäkra män. Du behöver någon säker i ditt liv. Du är det ena och du är det andra. Till slut hade han kommit med så många uttalanden om vem jag var som person att jag själv började bli osäker. Och alltså.. normalt sett tar det mig flera månader av psykisk och mental nedbrytning innan jag börjar bli osäker så ni kan ju tänka er hur bombarderad jag blev. Det blev mindre och mindre dejt och mer och mer försvarstal och rättelse. Jag tror knappt jag själv hann ställa en enda fråga till honom. Så det hela slutade med att han var helt säker på att han kände mig bättre än vad jag kände mig själv (alltså, det är inte den första mannen jag träffat som påstått det.. What's up with that?) samtidigt som jag inte visste en enda detalj om honom.

 

Alltså.. För att analysera det här lite. Borde det inte vara otroligt svårt att lära känna en annan person på det sättet? Och är det någonting som bara händer i relation till det andra könet? Eller tror ni att han gör det även när han träffar nya potentiella killkompisar? "Du vill bli min vän. Du gillar öl. Du har bra muskler." Det låter lite grottmännisko-aktigt, gör det inte? Själv tänker jag att det väl borde spara en jäkla massa tid på att ställa öppna frågor och lyssna på svaren istället. Och det leder ju till ett väldigt mycket trevligare samtal på det sättet. Men nej. Muskelknutten hade sin helt egna teknik. Härskarteknik tror jag det kallas. 

 

Behöver jag säga att vi inte sågs igen? 

 

Så satt jag där igen. I studion som surrar, där lukten av bläck och vaselin blandas och där sofforna är så nedsuttna att det nästan inte går att ta sig upp igen om ödet utmanats av att någon satt sig ner. Jag var tidig, som vanligt, och fick besked om att min tatuerare blivit försenad. Men inte gjorde det mig någonting. Istället tog jag av mig skorna och gjorde det bekvämt för mig. 

 

Men vet ni vad nackdelen är med att ha en amerikansk tatuerare? Det är att norska polisen plötsligt kan få för sig att kontrollera om alla hans papper är i ordning gällande att få vara i landet. Och ni vet ju hur norsk byråkrati är. Eller ja.. Det kanske ni inte vet. Men den är nästan värre än svensk. Så han var försenad.. väldigt försenad. Så efter att ha suttit i studion i över en timme blev jag till slut hemskickad. Jag menar, det är svårt att tatuera sig utan tatuerare. Och jag hade inte direkt lust att försöka själv. 

 

Ett par timmar senare fick jag dock komma tillbaka efter ett försäkrande samtal om att tatueraren faktiskt fått lov att stanna i landet och nu befann sig i studion. Så då var det bara att sätta igång. Den här gången var det ett par touch ups. Ni vet, när en tatuering läker blir det en annan tatuering. Eller ja.. Det är ju såklart samma bild, men alla småfel kommer fram och om det har kommit för lite bläck på något ställe syns det först efter ett par veckor. Så det var sådana där småfel jag var där för att fixa. Det var ett par jag hade sett själv, men han som proffs såg naturligtvis många fler. Så innan jag visste ordet av hade han fyllt på med bläck på så många ställen att jag tappat räkningen. 

 

Sedan frågade jag honom, väldigt snällt, om han kanske kunde tänka sig och fylla i ett litet ställe på en gammal tatuering när han ändå var igång. Och jodå. Det gick fint det. Och plötsligt hade jag fått min 7 år gamla tatuering ifylld. Helt och hållet. Och då snackar vi inte bara de få milimetrarna jag ville ha hjälp med. Vi snackar hela! Och när vi var klara och jag skulle betala för mig sa han bara att det inte behövdes. 

 

Alltså.. Min tatuerare är bäst!

 

Istället tackade han mig flera gånger för att jag kommit tillbaka så att han kunde fixa småfelen. Men det trodde jag var helt naturligt. Men tydligen inte..? Jag menar, det ligger ju i hans intresse lika mycket som i mitt att det ska vara en bra tatuering. Det är ju hans konstverk som vandrar omkring ute på stan. Så självklart är vi väl båda måna om att det ska bli bra? Fast så verkar inte alla tänka.. 

 

Så igårkväll gick jag alltså omkring här och luktade på mina armar för att verkligen dra in den där fantastiska doften av bläck och vaselin. Det kanske låter konstigt, men den där doften skulle jag gärna vilja ha sparad i en burk. För det är något helt speciellt med en nygjord tatuering.  Det är en känsla som är väldigt svår att slå.