A mad angel

Kommer ni ihåg att jag nämnde en parfy jag köpte på taxfreen när jag var i Sverige? Den har en liten speciell plats i mitt hjärta, det måste jag ju erkänna. Det finns nämligen en historia bakom. 

 

Året var 2013 och jag hade precis börjat jobba i en butik här i Norge. En butik i en kedja jag sedan skulle arbeta mig upp i och sluta som butikschef innan jag gick in i väggen. Men 2013 var jag fortfarande en helt vanlig anställd. Jag hade väl jobbat där i ungefär två månader och jag hade precis börjat bli säker på allt det där tekniska som det förväntades av mig att jag skulle kunna.

 

Det var en strålande sommardag och nästan inga kunder i butiken. In genom de stora fönstren lyste solen och vi som jobbade kunde inte göra annat än att hitta på arbetsuppgifter åt varandra. Jag menar, vad gör du i en butik när det inte finns några kunder? Ja.. Du städar. Dammtorkar på de mest oåtkomliga ställen du kan tänka dig. Ovanpå hyllor där ingen någonsin kommer att titta, under bord som ingen någonsin kommer att upptäcka. Det var det vi gjorde mest hela dagarna. Och de få kunderna som råkade kliva in i den öde salen slogs vi om. 

 

Det var en sådan dag. Och just den här dagen kom det in en ung tjej och jag var snabbast framme. Hon skulle inte ha något speciellt. Ett headset kanske, eller en laddare? Jag minns inte så noga. Jag minns bara att jag visade henne till den rätta hyllan och följde henne bort till kassan. Och precis i sista sekunden när jag gav henne kvittot och påsen andades jag in och kände den mest fantastiska doft jag någonsin känt. Jag bara stod och tittade efter henne när hon var på väg ut ur butiken. Och då gjorde jag något jag själv klassade (och nog fortfarande gör) som extremt oproffesionellt. Jag sprang efter henne. 

 

 

 

Och så gick hon. Snabbt som attan skrev jag upp namnet och sedan dess har det funnits sparat i mina anteckningar på telefonen. Och sedan dess har jag letat. Jag har sökt på nätet, jag har frågat i butiker, jag har plöjt igenom eBay och försökt hålla mig uppdaterad men utan att lyckas. Jag började nästan tro att det hela bara var en dröm. Fanns den ens? Men för 1,5 år sedan hittade jag en åtråvärd flaska på Amazon. 50 ml för totalt 1500 kr. Och ska vi vara helt ärliga med varandra var jag faktiskt på väg att beställa den.. En parfym för över tusen kronor som jag känt en enda gång på en kund i en butik i totalt två minuter. Det var galet. Men de skickade (som tur var) inte produkter till Norge. 

 

Men nu. Nu har parfymen börjat produceras igen. Jag upptäckte först att den fanns på Sephora i USA, men efter att ha insett att inte heller de fraktar flytande produkter till Norge började jag allvarligt fundera på att boka en resa till landet i väst för att få tag på en flaska. 

 

Men så dök den upp på taxfreen! Och jag var såklart tvungen att slå till. Äntligen!

 

Så.. Luktade den som jag kom ihåg? 

Njäea.. Inte direkt. Men hur bra kommer du ihåg en doft i 4 år? 

 

Var den värd sina pengar? 

100 ml för 450 kr? Absolut! 50 ml för 1500 kr? Njee..

 

Är jag nöjd? 

Inget snack om saken! 

 

Jag har precis kommit hem efter en av de bästa helgerna jag upplevt. Den har involverat champagne, en hemlig destination, en hotellsvit, god mat, sparkcykelåkande och massa skratt. I fredags kom nämligen förslaget. 

 

 

Och jag var ju inte sen med att säga nej till det. Så på lördag satte jag mig tillrätta i bilen och så bar det iväg. Jag hade absolut ingen som helst aning om vart vi skulle, men det gjorde liksom ingenting. Så vi körde mot gränsen till Sverige. Det har ju blivit diskuterat förut, det där med att bara åka över gränsen för att handla. Alla norrmän gör ju det och med tillgång till bil är det egentligen bara fånigt att det aldrig har blivit prioriterat. Men nu så. Och vi hade ju pratat om att sova en natt någonstans, och jag trodde liksom att vi bara skulle åka dit vägen tog oss och sedan åka inom ett hotell och se om det fanns lediga rum. Men ju längre hemifrån vi kom desto mer började jag misstänka att det faktiskt fanns en hemlig plan som jag inte blivit involverad i. Och alltså.. Hemliga planer som kommer som överraskningar är ju ungefär det bästa som finns! 

 

Men först åkte vi inom Sverige. Vi gick in i en av de största godisbutikerna jag sett och njöt av dofterna. Det var i alla fall det jag gjorde. Jag köpte några yoghurtnötter, men till skillnad från de flesta andra där (som på riktigt köpte flera kilo lösgodis var) kändes det nästan lite fånigt att komma fram till kassan och lägga upp fem nötter på vågen. Sedan var det dags för Nordby Shoppingcenter. Där steppade vi in i en sportsbutik och blev otroligt attraherade av de fina sparkcyklarna som hängde på väggen. Så vi köpte varsin, packade upp dem så snart vi kom ut ur butiken och sparkade oss sedan runt på centret. Och alltså.. Efter att ha ägt en sparkcykel i ungefär två minuter insåg jag att det lätt är den bästa uppfinningen som finns. Jag kommer aldrig mer att gå till jobbet eller till yogan. Numera är det sparkcyklande som gäller! Dock inte i högklackat.. Det insåg jag nämligen redan igår inte var helt optimalt. 

 

Sedan åkte vi tillbaka till Norge och hamnade i Halden. Där åkte vi till ett noga utvalt hotell och jag fick besked om att sätta mig i receptionen och vänta på att incheckningen skulle bli färdig. Ett par minuter senare stod vi i hissen på väg upp till översta våningen. Och när nyckeln satts i låset och dörren öppnats fick jag besked om att jag stod i min livs första hotellsvit! 

 

Jag dog lite. 

 

Svit..? På hotell..? Jag..?! Herre gud, jag har aldrig känt mig så bortskämd i hela mitt liv! Sviten var större än hela min lägenhet. Det fanns ett stort badrum med badkar, ett vardagsrum med soffa, tv och fåtölj, ett skrivbord, tre stora garderober, ett separat sovrum och en stor balkong. Missförstå mig rätt, det var inte guldmöbler eller marmorgolv, men det var stort och fint. Om jag känner mig själv rätt är jag ganska säker på att jag gjorde någon liten glädjedans mitt på golvet. 

 

På kvällen fick jag sedan klä upp mig i klänning och klackar, sminka mig lite extra och vara fin i håret. Sedan blev det middag på restaurang, handhållande över bordet, champagne i soffan och mys i en stor fluffig morgonrock. 

 

Halden alltså. Dryga 11 mil bort på ett hotell som ger en varm känsla i magen.

Lyxen alltså. Det där unnandet. Varför är vi generellt sett så otroligt dåliga på att ge oss själva det? 

 

Ska vi försöka gå igenom den här helgen då? Det är inte helt lätt. Det ska jag erkänna. Det var så mycket på en gång. Så många upplevelser och intryck, hur ska jag någonsin kunna få ner de i ord? Går det ens? Jag är inte helt säker. Men jag tänker att jag i alla fall ska göra ett försök. 

 

I helgen befann jag mig alltså i Stockholm. Och på fredagkvällen, ett par timmar efter mig, kom Syster till hotellet. Ja.. Efter ett smärre missförstånd gällande vilket hotell vi faktiskt bokat rum på då. När hon var framme ringde hon och sa "Nu står jag i fojaén. Det var väl på Scandic Continental vi skulle bo?". Eh.. det var det inte. Men efter lite om och men hittade hon i alla fall fram. 

 

Rummet var litet, men rent. Och det är ju ändå det viktigaste. Men återigen.. Alltså.. Detta är andra gången jag bor på hotell i Sverige på under ett år och det är glasdörrar till toaletten. Vad är det för grej? Är det någon form av trend? Jag förstår det faktiskt inte. Den här gången hade vi dock turen att dörrarna var av svart glas. Förra gången var de helt genomskinliga..(!?)

 

Lördagen kom och det var den stora dagen. Jag och Syster strosade lite på stan, gick i butiker, fikade och njöt av Eurovision-euroforin som genomsyrade centrum. Det var allt från att gamla melodifestivalhits spelades i varje butik till att tickandet vid övergångsställen spelade Euphoria (ni vet.. Sveriges vinnarlåt 2012 med Loreen..?). Sedan blev det champagne. Jag hade passat på att köpa den finaste och mest Eurovision-vänliga flaskan jag hittade på taxfreen när jag kom. En alldeles guldig sak som är bland det finaste jag druckit. Helt visuellt alltså. Smaken var.. Okej. Ja.. Jag kan inte gå i taket över den. 

 

Sedan var det då äntligen dags. Klockan åtta klev vi på t-banan som tog oss till Globen. Och även om vi inte kunde vägen var det bara att följa flaggorna. Det var Nederländerna, Frankrike, Ukraina, Sverige, Ryssland, Belgien och allt annat ni kan tänka er. Och sedan tornade sig den gigantiska golfbollen upp framför oss. 

 

Platserna vi hade var fantastiska! Vi satt fyra rader bakom greenroom. Vi hade alltså perfekt utsikt över alla stjärnor så snart de klivit av scenen. Och ska jag vara helt ärlig kändes det som om jag kände ungefär varenda en av dem. Showen inleddes, vi dansade, sjöng, hoppade och studsade. Vi skrattade, tog kort och blev varma. För alltså.. Vet ni hur varmt det blir i en sal med X antal tusen människor i? Det spelar liksom ingen roll hur mycket luftkonditioneringen jobbar. Det blir varmt ändå. 

 

Sedan gick Justin Timberlake på scenen och arenan kokade. Nere i greenroom blev plötsligt artisterna den mest entusiastiska publiken och det var fantastiskt att se på.. Och ska vi vara ärliga tittade jag eventuellt mer på dem än på Justin. Men.. säg inte det till honom..

 

Gällande resultatet blev jag förvånad. Jag uppskattade momentet med att dela upp rösterna i jury och publik. Det gjorde att spänningen höll i sig in i det sista. Men jag hade aldrig trott att Ukraina skulle gå segrande ur det hela. Jag trodde på Frankrike eller Ryssland. Om Australien hade vunnit hade jag inte heller blivit ledsen. Men Ukraina? 

 

Rent sångmässigt var hon definitivt en av de absolut bästa vokalisterna i salen.. Men alltså.. Sedan när blev Eurovision en tävling där den med den bästa rösten vinner? 

 

Nä.. Precis.