A mad angel

Eurovisionkvällen spenderades igår tillsammans med Ida som var Eurovision-oskuld. Så jag förklarade noga alla regler, vad alla låtar handlade om och vilka bidrag vi hejade på. Och när chocken lagt sig gällande att jag kunde mer eller mindre alla detaljer om alla nummer uttryckte hon sin tacksamhet över att få se ESC tillsammans med mig. Och jag förstår henne.. Jag menar.. Vad är bättre än att första gången se någonting och få en ordentligt insatt kommentator bredvid sig. När det sedan kom tråkga nummer tittade vi mer på skorna och dansarna och funderade återigen på hur det går till att bli dansare i ESC. Tror ni att man måste ha kontakter? 

 

Så det var pizza, rosé, vitt vin och bubblor. När det sedan blev dags för röstandet  chockade jag Ida med att erkänna att jag faktiskt aldrig röstat. Så då fick jag genast stränga besked med att sätta igång med det. Så det gick iväg en röst till Israel, en till Australien och naturligtvis en till Sverige. Sedan fick det vara bra. 

 

När det sedan stod klart att Sverige vunnit skrek jag rakt ut. Sedan började gratulationerna ticka in. Jag fullkomligt älskar att bo i Norge när Sverige vinner ESC för alla liksom skickar grattis till MIG.. Precis som om det är jag personligen som vunnit.. Och ja.. Det känns ju som det men det är ju inte riktigt så. 

 

Sedan plockades hårtorken fram och vi hade en fotosession i vinden. För jodå. Det tillhör traditionen när Sverige går av med segern. Förra gången (2012) var det dock med en riktig fläkt. Men hårtork gick precis lika bra. 

 

Och idag spenderar jag dagen i traditionell anda med att återigen se hela tävlingen en gång till, men den här gången med de svenska kommentatorerna. 

 

 

Någon sa det till mig häromdagen. Ni vet, med en ny arbetsplats följer också nya kollegor vilket innebär att jag gång på gång upprepar min livshistoria. Och för att göra det lite lättare för alla brukar jag göra det i korta punkter. Och det var när jag punktat upp mitt liv som den här kommentaren kom. Och ja.. Jag kanske kan hålla med om att det där ytliga låter ganska.. Bra..? Eller vad tycker ni? 

 

• Jag höll på med musik i 17 år och spelade fiol, tog sånglektioner och spelade piano. 
• Jag är utbildad socionom och har gått 4,5 år på universitetet. Jag har inga studielån. 
• Jag har rest jorden runt ensam. 
• Jag har jobbat som danslärare på heltid i 3,5 år. 
• Jag flyttade till Norge på impuls och har nu bott här i fem år. 
• Jag råkade bli butikschef efter sex månader på golvet i en butik som säljer Appleprodukter, trots att jag inte visste någonting om Apple. 
• Jag är fortfarande bara trettio. 

 

Jo men det låter ju bra. Jag tycker ju det själv när jag får det så här på en lista. Hade jag trott att det handlat om någon annan hade jag tänkt att det låter som en jäkligt stark person som går sin egen väg. Och ja.. Jag hade nog kanske också tänkt att det låter perfekt. Ordentlig utbildning. Arbetslivserfarenhet från många olika branscher. Resliv. Är det inte det alla drömmer om? 

 

Men jag vet ju baksidan. Och det är väl det som gör att jag inte riktigt kan förlika mig med att jag lever ett perfekt liv. Jag har gått på ganska ordentliga smällar både yrkesmässigt och privat, men det är ju inte riktigt det jag berättar för nya kollegor. Då hade jag ju blivit klassad som socialt handikappad. Eller hur tror ni reaktionen hade blivit om jag som sista punkt hade lagt till:

 

 

Snacka om att ta socialt självmord. 

Jag tror jag väntar ett tag med att berätta den där baksidan. 

Tror ni att det räcker med en vecka eller två..? 

 

Regnet fullkomligt öser ner ute och jag sitter på ett Espresso House med en vaniljlatte framför mig. Jag är uppe tidigt på grund av ett illa planerat tandläkarbesök på min lediga dag. Allt det gråa utanför gör att jag känner mig tacksam för värmen inomhus. Och precis när en rullande regndroppe på fönstret fångar min blick kastar den där söta kaffedoften mig tillbaka femton år. 

 

Jag befinner mig plötsligt på ett helt annat café i en helt annan stad. Framför mig står samma dryck, men på den tiden hette det "smaksatt kaffe" istället för "vaniljlatte". Och på andra sidan bordet sitter en vän. Det är en sådan där vän som jag egentligen inte behöver säga så mycket till. När vi pratar är det i korta meningar med mycket innehåll. Långa förklaringar behövs aldrig eftersom vi alltid förstår vad den andra menar. Vi delar en ångest som är svår att förklara för någon utanför. En ångest som gör att känslan av otillräcklighet och vilsenhet är överväldigande. 

 

Har ni någonsin haft en sådan där djup vänskap? Där två personer har som ett eget språk ingen annan kan förstå. Där en blick eller en handrörelse räcker för att förklara precis allt. En sådan där dör-du-så-dör-jag-vänskap. Som två magneter som sitter tätt, tätt ihop där ingenting kan komma emellan. En vänskap som är så fylld med kärlek och tacksamhet gentemot varandra att inte går att sätta ord på. Som två pusselbitar som äntligen hittat rätt. 

 

Den där sorts vänskapen tror jag är förunnat vilsna sextonåringar. För den där symbiosen har jag aldrig upplevt igen. För det var en symbios. En egen bubbla fylld med ångest och självmordstankar, hemligheter och tårar. En egen bubbla som gjorde att jag orkade ta mig igenom det. För jag var inte ensam. För i allt det där kaoset fanns också ett skratt och en acceptans jag aldrig upplevt förut. Går det ens att hitta det igen? Jag tror inte det. Men det är väl just det. Behovet för en symbios försvinner förhoppningsvis med tiden. Och det gjorde det även för oss. När vi tog oss igenom ångesten försvann symbiosen. Ledsamt på ett sätt, men samtidigt otroligt skönt.  

 

Och trots att dåtiden var fylld med ångest når den mig inte idag. Regnet fortsätter att slå mot rutan och jag ser människor brottas med sina sönderblåsta paraplyer där utanför. Den där vännen finns fortfarande i mitt liv, men vår vänskap ser ut på ett annat sätt. Ett hälsosammare sätt. Och jag dricker upp det sista ur koppen, tar på mig min jacka och går ut för att slåss mot regnet jag också. 

 

Vänskap hos en sextonåring är något alldeles, alldeles speciellt.