Hål i själen.

Läckage. Spricka. Otätt. Hål i båten. Hål i själen. 
 
Jag tror det var det som hände den här gången. Jag fick ett hål i själen. Ett hål jag var omedveten om. Men en dag tog energin slut. Det gör ju ofta det när det finns ett hål någonstans. Det läcker ut. Det försvinner. Och det var det som hände med min energi. 
 
Den här veckan är jag sjukskriven från jobbet. Jag upptäckte att energinivån var på en skrämmande låg nivå när jag en kväll stod och skulle sminka av mig och ramlade ihop i en gråtande hög på golvet. Jag har varit med om det förut och jag vet att det är ett av mina tecken på att allt inte står rätt till. Men den här gången bestämde jag mig för att göra motsatsen av vad jag gjort tidigare. Så istället för att köra på som en ångvält i två månader till och sedan gå på en smäll, valde jag att ge mig själv en paus. 
 
Jag har hela tiden varit väldigt ärlig med min chef. Hen vet min bakgrund och att jag varit utbränd två gånger förut. När jag ringde och berättade att jag måste ha en paus NU fick jag höra att det var väldigt tråkigt att det blivit så, men att jag naturligtvis känner mina egna gränser bäst och att vi får ha ett möte när jag kommer tillbaka nästa vecka. Och trots att jag skakade som ett asplöv under det två minuter långa telefonsamtalet (hur svårt ska det egentligen behöva vara att stå upp för sig själv och sina egna behov?) kändes det otroligt befriande efteråt. 
 
Så den här veckan fokuserar jag på att hitta tillbaka till mig själv. Jag hann inte gå mig helt vilse, jag upptäckte ganska snart att jag var på villovägar. Och mitt uppdrag nu är att hitta tillbaka. 
 
Jag har pratat med min terapeut, jag har skrivit en lista om vad det rent kontkret är som stressar mig på jobbet, jag tillbringar otroligt mycket tid ensam, jag njuter av solen och jag går på yoga varje dag. Och jag försöker komma ihåg att andas. Det är där fokuset ligger nu. 
 
Att gå in i väggen igen är oaktuellt och jag är otroligt stolt över mig själv för att jag vågade ta mig själv på allvar i tid. Tredje gången gillt och så vidare.. 
 
 
Taggar: Energi, Energinivå, Hål i själen, Paus, Utbrändhet;

Snälla kvinnor med sammetslena röster.

Har ni också dagar när ni vill lägga er ner och gråta en skvätt för att någon har varit snäll mot er? Det har jag. Tidigare pratade jag med en vänlig kvinna i telefon. Jag behövde lite vägledning och få svar på ett par saker jag gått och tänkt på och hon var så otroligt snäll. Hon svarade på allt jag ville veta, gav mig extra tips och trix och bara pratade med en sådan där sammetslen röst i luren så att jag mest ville krypa igenom och gömma mig i hennes knä en stund. Varför finns det inte fler sådana där snälla människor som pratar i telefon med en? Som liksom med sin blotta närvaro på den andra sidan kan få allt att kännas lite, lite bättre. 
 
För det jag sliter med mest här i vardagen är mitt dåliga samvete. Som alltid. Jag har så sjukt dåligt samvete för att jag är sjukskriven, för att jag inte jobbar, för att jag låter mitt liv flyta iväg. Jag möts av oförstående människor, som för all del bara menar väl, men det sätter sig som en tagg i sidan på mig. 
 
"Vad gör du för att bli frisk?" 
"För att kunna få lån/resa/köpa dyra saker måste du ju ha ett fast jobb först"
"Så du sliter fortfarande med depression?"
 
Och jag vill bara ställa mig upp och skrika att jag inte vet! För jag vet verkligen inte. Vissa dagar har jag det bra och känner att jag skulle kunna ta över världen. Andra dagar faller jag ihop i en ångesthög. Och jag förstår att normen i samhället säger att det skulle bli bättre av att ha ett jobb att gå till för att få en "struktur på livet". Men om jag hatar struktur då? Hur löser jag det? 
 
Och medans alla de här tankarna flyger omkring i ett virrvarr som jag inte har någon form av kontroll på överhuvudtaget säger den snälla kvinnan till mig:
 
"Tänk på att inte försöka komma tillbaka till att jobba för snabbt. Det är jätteviktigt att du vilar upp dig ordentligt innan du kommer tillbaka. Annars kommer du bara falla ner i samma hål igen. Så bara ta det lugn. Ta den tid du behöver. Vila dej. Och andas!"
 
Och det där dåliga samvetet som praktiskt taget äter upp mig och gör mig handlingsförlamad rann plötsligt av mig..
I alla fall för en stund.
 
 
Taggar: Dåligt samvete, Snälla kvinnor i telefon, Utbränd;

Att återigen bli påmind.

Det har varit en tung dag. Du har nämligen inte tid att vara sjuk när du är sjukskriven. Det är möten, det är papper som ska skickas in, det är uppföljning. Allt för att komma åt personer som kanske är ute efter att utnyttja systemet. Jag förstår att det är det som krävs, men jag tycker att det är en tragisk människosyn som präglar landet. Hade jag varit körd i botten hade jag inte klarat av att vara singel och sjukskriven. Jag hade inte orkat. 
 
Jag har, återigen, intalat mig att det inte är så farligt. Att jag klarar mig. Och att det nog inte var så illa som jag ville ha det till. Men så kommer det dagar som den här. Dagar när jag, utan att vara medveten om det, samlat ihop all energi jag klarat av att undvara till ett möte tidigt på morgonen. Ett möte som totalt tog 45 minuter. Mer klarade jag nämligen inte. Då blev jag hemskickad med orden "Jag ser på dig att du börjar bli sliten nu, så du behöver nog åka hem". Då hade jag tappat förmågan till att följa med i samtalet, händerna skakade okontrollerat och jag kände plötsligt att jag bara var sekunder från att bryta ihop totalt. 
 
This sucks. 
 
 
Taggar: Dåliga dagar, Utbrändhet;