A mad angel

Jag är ett fantastiskt exempel på att man aldrig ska säga till en elev att man ska hoppa. Förra veckan var jag som elev och tränade på en av mina kollegors klass. Vi övade på att göra en kombinerad spin för att sedan gå upp i en invert. (För er som inte kan språket betyder det att man gör en snurr på stången som sedan går in i en annan snurr för att sedan gå direkt uppochned.) Det är en extremt tung kombination så för att fuska lite blev vi tillsagda att vi kunde sätta ner fötterna i marken precis innan inverten för att hoppa lite. Så här såg jag ut efter att jag "hoppade lite".

Min kälke var av den äldre modellen, så den hade varken styranordning eller bromsar. Man styrde helt enkelt genom att luta sig åt olika håll och bromsa fick man snällt göra med armar och ben. Jag upptäckte också att rösten var ett gott hjälpmedel. Skriker man bara "AHAAAAHAAAAAAAAAA!!!!!!" eller "FLYTTA PÅ ER!" blir banan snabbt tom på jobbiga ungar och långsamma turister.

För jäklar vad mycket ungar det var! Hightech pulkor hade de också, men köra fort, det kunde de inte. Jag vet inte hur många gånger jag fick tvärnita för att undvika att råka mörda ett barn. Tvärnit på min kälke innebar förövrigt att köra hälarna ner i backen så hårt man bara kunde. Full fart + Hälar ner i backen = Snö i hela ansiktet. Man kan enkelt säga att ungarna fick mig att mula mig själv hela dagen.

Men hur var det då? Ja.. Det var kul. Det var det. Men jag var liksom klar efter att ha åkt ner för banan en gång. Då hade jag haft kul i snön så att det räckte för flera år framöver. Men dessvärre var jag ju där med norrmän, vilket innebar att jag snällt fick ta t-banan upp igen för att sedan åka ner igen. Tre gånger. Sista gången var jag så trött på långsamma ungar, blöta vantar och snö i hela ansiktet att jag vänligt men bestämt sa upp mig från kul-i-snö-dagen. Då var jag redo för att åka hem. Men med tanke på att jag inte ens tycker om snö tycker jag att jag gjorde ett väldigt gott jobb med att ha roligt.

För jag hade roligt. Bara det att jag inte hade det riktigt lika länge som alla andra.

Mariqa och Mads, väl förberedda.

Behöver jag ens säga det att min kälke var snabbast i backen?

T-banan upp igen. Praktiskt att ha egna stolar med sig.

Och så tog vi oss en styrkande tår inför andra åket.

M är, som alltid, lika fantastisk på bild.

Holmenkollen! Eller ja, den riktiga backen låg lite längre ner, men det är i alla fall en hoppbacke.

Tummen upp för pulka, snö och utsikt.