A mad angel

Den sista tiden har jag haft så otroligt mycket tid! På jobbet har jag haft tid till brukarna, jag har haft tid att sitta ner och lyssna på dem, jag har varit i otroligt god tid till jobbet trots att jag gått hemifrån samtidigt som jag brukar och jag har varit minst fem minuter för tidig till precis alla möten oavsett om jag trott att jag varit sen. 

 

Eller.. Det är i alla fall det jag har trott. 

 

Men det visade sig inte riktigt vara sant. Istället insåg jag för ett par dagar sedan är det är min stackars klocka som sjungit på sista versen. Den har nämligen börjat gå efter. Om jag ställer om den och ser till att den går rätt på morgonen innan jag går till jobbet tar det inte mer än ett par timmar innan den går fem minuter efter. Och ni kan ju tänka er att jag plötsligt fick en enorm upplevelse av att ha all tid i världen. Jag menar, enligt min klocka var ju en minut otroligt mycket längre än alla andras minut. 

 

Det här med klocka har inte alltid varit självklart för mig. Det har gått i perioder. Men sedan jag började på mitt nuvarande jobb har jag insett att det är helt livsavgörande att ha en klocka på sig. Jag jobbar ju trots allt inom vården och inom vården går ju allt på tid. Det är ju (dessvärre) så det är. 

 

Så häromdagen fick jag helt enkelt bita i det sura äpplet och inse att jag nog behövde införskaffa mig en ny klocka. Och det var precis det jag gjorde i torsdags. Jag hade tänkt att jag skulle lägga runt 500 kr på det. Kanske upp till 1000 kr. Men inte mer. Problemet är bara att det i mitt jobb är helt nödvändigt att ha en klocka som är vattentät och som visar datum. Och vet ni? Det finns inga vattentäta klockor med datum för under 1000 kr. 

 

Så istället fick det bli en klocka för ungefär det tredubbla mot vad jag hade planerat. 

 

Så nu får jag tacka min gamla Dieselklocka för lång och trogen tjänst. Jag menar, 6 år är väl ändå ganska gammalt för en klocka som fått följa med mig både på havsbad och blivit tappad i golvet fler gånger än vad jag kan räkna? Och istället får jag säga hej till min nya klocka som är av ett helt annat märke. Förhoppningsvis får vi 6 nya år utan större problem med varandra. 

 

 

”Det är den eviga klagosången från män: ’Jag förstår mig inte på kvinnor!’

Kvinnor är mystiska för män. De förstår inte varför vi tar så lång tid på oss att klä oss, varför vi behöver så många skor eller hur vi plötsligt kan förlora allt självförtroende. Vår begeistring över små saker - små koppar och tefat, små apor, små rosetter eller små ringar. Men det är verkligen de små sakerna. Det spelar ingen roll om ni aldrig kommer att förstå det där. 

Här är de två stora sakerna som män verkligen inte förstår om kvinnor. De två sakerna som, om du visste om dem - om du verkligen förstod - skulle förändra sättet du betedde dig och uppfostrade dina söner på, direkt. 

Det första är: Vi är rädda för er.

Inte för alla. Antagligen inte för de flesta av er. Vi känner oss säkra med våra pappor - om vi inte har haft otur; och runt våra män - om vi inte har haft otur; och runt våra vänner och bröder - återigen, om vi inte har haft otur. Men vi är rädda. För vad ni kan göra.

Försök att föreställa dig, för ett ögonblick, hur det skulle vara att leva på en planet där hälften av människorna bara var… större än dig. Vi är mindre, och mjukare, och vi kan inte springa lika snabbt som män. Vi vet att ni kan ta tag i oss och att vi skulle behöva kämpa för att komma loss. Vi vet att vi skulle falla till marken om ni slog oss. Vi vet att om ni bestämde er för att döda oss så är det inte så mycket vi kan göra. 

Varje gång det kommer rapporter om en mördad kvinna på nyheterna hör vi detaljerna - ’Spår av hud hittades under hennes naglar, något som tyder på att hon kämpade’ - och vi vet.. det är allt vi kan göra. Klösa. Vi tänker på det mer än vi någonsin skulle erkänna för er. Vi vill inte låta osäkra eller morbida runt er. Vi går bara ner för vilken mörk gata som helst med våra nycklar mellan våra fingrar och tänker ’Snälla, inte ikväll. Låt mig komma hem säkert ikväll’. 

Här kommer komikern Louis CK’s nummer om män och kvinnor; ’Globalt och historiskt är män den största orsaken till skador och förödelse för kvinnor. För att jämföra, vet du vad det största hotet mot män är? Hjärtsjukdom. Killar, om ni verkligen vill veta hur modig en kvinna är varje gång hon tackar ja till en dejt, försök att föreställa er hur det skulle vara att dejta en halvt-björn, halvt-lejon. ”Åh - Jag hoppas att den här är snäll”. Så är det att vara kvinna.’ 

Ibland när man tänker på statistsiken gällande sexuellt utnyttjande - 90 procent av kvinnorna känner sin angripare; 1 av 5 kvinnor blir någon gång attackerad - känns det som fakta som är för hemskt för att ta till sig. En av fem. Jag menar, om de var oddsen på ett lotteri hade du antagligen redan köpt en bil innan du ens hunnit spela. En av fem betyder att du kan se dig om i ett rum med dina tjejkompisar och tänka ’Vem av oss kommer det att bli?’. Om dina tonårsdöttrar befinner sig i rummet - med sina stora leende ansikten och sin naiva, vackra, perfekta tro på världen - känner du dig så panikslagen att du måste gå in i köket och hålla fast dig i köksbänken. 

Så där är du. Rädd igen. Men du vill inte prata om det med män du känner - det skulle vara makabert. Så män vet inte hur rädda vi är. Det är den första stora saken ni inte vet om oss. Hur rädda vi är. 

Den andra stora saken ni inte vet om oss är att vi är utmattade. Så otroligt utmattade. Vi har mindre pengar än er - löneskillnaden, som har varit olaglig sedan 1970, finns fortfarande och innebär att vi jobbar gratis 57 dagar om året. Det är utmattande. Vi måste föda barn, snabbt, innan våra ägg dör, men vi måste också jobba - det är utmattande. 

Och sedan vi var tonåringar - sedan dagen vi förödmjukade gick och köpte den där första BH:n och lämnade den säkra unisexvärlden som tillhör barndomen för att bli ’kvinna’ - har vi blivit dömda och kommenterade. Kommentarer ropade efter oss på gatan, släktingar som säger att vi är för tjocka eller för smala, kommentarer i årsboken eller på Facebook, frisörer som säger att ’Du har en maskulin käke’, ’Farbröder’ på bröllop och chefer på fester och vänners vänner som graderar dig rätt i ansiktet på dig - som säger att de ”skulle” eller ”inte skulle” bedöma dig som en tia av tio, som om du var en vara till salu på Amazon, eller ett kreatur på auktion. 

Människor som tar i dig, utvärderar dig, äger dig - tills du hör dina egna tankar, nästan som ett återkommande mantra, ’Fuck off! Sluta att prata om mig! Fuck off! Sluta att vara kommentarspåret till mitt liv! Sluta att berätta för mig att du har bestämt mitt värde.’ 

Så ja. Jag förstår varför mänskliga rättighets-advokaten Charlotte Proudman ’pervo-skämde ut’ en äldre, högre uppsatt kollega - Alexander Carter-Silk - när han kontaktade henne på LinkedIn och sa till henne att hennes profilbild var ’fantastisk’. I efterhand var han - och miljoner andra som kommenterade - förvirrade över varför Proudman reagerade som hon gjorde. Han flirtade ju bara! Det var bara en uppskattande kommentar! Det är så här män och kvinnor gör! 

Fast män gör det utan att veta att vi är rädda och trötta. Så otroligt, otroligt trötta.”