A mad angel

Vid mitt jobb ligger det en biograf. Den ligger precis mellan busshållplatsen och butiken. Och när jag går hem från jobbet brukar dörrarna till biografen stå öppna. Och varje dag tar jag ett djupt andetag precis när jag går förbi. För att få känna den smöriga doften av salta popcorn. För att känna doften av kaffe och sötsliskigt godis. Liksom känna på förväntan som ligger i luften. Att få gå på bio. Att sjunka ner i en mjuk stol, luta sig tillbaka, höra prasslet från grannens godispapper och låta sig bli underhållen. När biografen sjuder av liv brukar jag titta på dem som står utanför. Någon som står och stampar för att hålla värmen, någon som tittar på klockan, ett par som kramas. 

 

Jag älskar att gå på bio. Inte för att jag egentligen är en stor filmfantast. För det är jag inte. Jag föredrar serier. Men biografer ger mig ungefär samma känsla som flygplatser gör. Den där känslan som jag nästan inte kan beskriva men bara fullkomligt älskar. Därför tycker jag inte om att gå på bio för ofta. Och jag tycker inte om att stressa. Jag vill se hela reklamen innan filmen, alla trailerna och gärna hela eftertexten. Jag vill sitta i den smöriga doften av salta popcorn så länge det bara är möjligt. Jag vill omfamnas av mörkret och känna sätet skaka av den tunga basen. Få en paus från alla tankar och bara vara. 

 

Andra går kanske på bio för att se en film. 

Men det är inte därför jag går på bio. 

 

Kommer ni ihåg de här? Vita små bollar som växer på buskar, gärna i någons trädgård. De där som liksom poppar när man trampar på dem. När jag var liten tyckte jag att det var bland det roligaste som fanns. Det och lönn-näsor. 

 

Och idag tog jag tillfället i akt när jag såg ett sådant där bollträd. Jag plockade en boll, slängde den på marken och kunde nöjt höra en smäll när jag tampade på det. Och jag ska erkänna, jag tycker fortfarande att det är lika roligt. 

 

Söndagsnöjen när de är som bäst.

För ett par månader sedan var M uppe med tuppen. Och tro mig, det är han inte frivilligt. Kvällen innan hade han sprungit omkring här hemma för att leta upp de trasigaste jeansen, de tyngsta kedjorna och den coolaste t-shirten han ägde. Väskan var packad, skorna stod redo i hallen och innan jag själv hunnit slå upp ögonen hade han pussat mig på kinden och åkt iväg. Hem kom han inte förrän sent på kvällen. 

 

Dagen efter kunde han inte röra sig. Ont i fötterna, träningsvärk i benen och en rygg som försökte ta livet av honom. Rösten var nästan borta och det enda som hjälpte var te med honung i. Te som blev serverat när han låg orörlig på soffan. Men trots att varenda muskel gjorde ont såg jag en sorts tillfredställelse sprida sig. En förhoppning och vetskap om att detta skulle bli bra. 

 

Och för två veckor sedan kom resultatet. 

Motorfingers första officiella musikvideo.