A mad angel

I söndags var jag på en behandling. Någon form av massage/lymfkörtelvätske/bindvävsmassage-behandling. Jag frågade behandlaren exakt vad det kallades men hen var utbildad i så otroligt mycket så att det inte fanns något exakt namn på det. Så vi kan väl sammanfatta det med att jag var på behandling. Vi får helt enkelt nöja oss så. 

 

Och alltså.. Jag har varit på många behandlingar. Det vet ni. Naprapati, kiroprakti, massage, sjukgymnastik, akupunktur. Jag har gjort styrkeövningar hemma, stretchat till förbannelse och masserat med massageboll. Men det finns inget som går att jämföras med det här. 

 

 

Sedan kom det någon form av massage-knäck-liknande rörelse. Och det var inte skönt. Inte det minsta. Det gjorde svinont. Och det fortsatte att vara ömt i flera dagar efteråt. Först kunde jag inte förstå vad problemet var, men efter två dagar råkade jag se mina ben i spegeln.. Och alltså.. Jag har fått många behandlingar men det är sällan jag får blåmärken efteråt. Men det fick jag den här gången. 

 

Men jag säger till mig själv som jag brukar i situationer som är jobbiga: 

Eftersom det här är jobbigt är det antagligen bra för mig. Personlig utveckling FTW. 

 

Okej. Så jag borstade tänderna igår. Jag gör det varje dag. Flera gånger om dagen. Jag skulle väl ändå vilja säga att jag mästrar tekniken ganska bra. Jag har nämligen haft många års övning. Så det var med lugn och säker hand jag förde tandborsten mot munnen igår kväll. Normalt sett har jag en eltandborste, men igår var det den manuella modellen som låg i min hand. Och jag tror det var där problemet låg. För innan jag visste ordet av hade jag lyckats borsta på mig en nackspärr. 

 

Alltså.. Jag vet inte hur andra borstar tänderna men jag gör tydligen något grundläggande fel. Jag fick snabbt förklarat för mig att det inte är helt vanligt att röra huvudet när borstning pågår.. Och alltså.. Är det inte det? Jag rör liksom huvudet ungefär lika mycket som jag rör armen. Men jag fick besked om att nej, det är inte vanligt att huvudet rör sig. Och det låter ju logiskt.. De flesta jag känner får ju inte nackspärr av att borsta tänderna. 

 

Slutsatsen vi kan dra här är väl helt enkelt att jag bör hålla mig till min eltandborste i fortsättningen och fokusera på att huvudet ska vara still för att undvika framtida skador.. 

 

 

 

När jag var 18 år gick jag på min första yogaklass. Klockan var åtta på morgonen, det var mörkt ute och rummet var fyllt med tända ljus. Yogainstruktören ledde mig igenom de olika positionerna med lugn och mjuk stämma och efteråt visste jag inte helt vad jag skulle tycka. Jag hade gått dit med inställningen att jag skulle träna, men jag gick därifrån utan att ens ha blivit svettig. Var yoga verkligen något för mig?  

 

Men jag fortsatte. Och jag fortsatte lite till. Till en början gick jag mest för att jag tyckte det var spännande att utmana mitt eget balanssinne och min flexibilitet. Jag kände mig duktig när jag klarade av att komma upp i brygga utan svårigheter och första gången jag kunde balansera på huvudet kände jag mig löjligt stolt. Men med åren har inställningen till yoga förändrat sig. Jag går inte längre på yoga för att bli vig eller stark. Jag går för att få ro i själen. Jag har flyttat fokuset från det yttre till det inre. 

 

I november började jag att gå på en yogastudio som håller i klasser i värmeyoga. Det är 40 grader varmt i rummet och svetten rinner. Står jag i en position med huvudet nedåt kan jag höra när svettdropparna lämnar min kropp och träffar mattan. De första gångerna trodde jag att jag skulle dö. Hjärtat bultade, lungorna sved och det kändes som om hela min kropp skrek efter syre. Det var, helt ärligt, ingen trevlig upplevelse. Men det är just det där fysiska som gör att jag klarar av att stänga av hjärnan. För i en så utmanande situation klarar jag inte av att tänka på någonting annat än att just andas. 

 

Jag andas. Jag accepterar. 

 

Det är det som är mitt mantra. På varje inandning påminner jag mig själv om att jag andas, och på varje utandning försöker jag att acceptera. Acceptera att världen ser ut som den gör. Acceptera att min kropp gör sitt bästa. Acceptera att jag inte kan påverka andra människor. Acceptera att min hjärna spelar mig spratt. Acceptera att det jag gör är nog. Och jag andas.

 

Jag jobbar med att acceptera och att släppa taget. Det är svårare än det låter. 

 

Vissa dagarna rinner tårarna. Andra dagar skrattar jag. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Andra gånger svartnar det för ögonen. Jag vet aldrig innan klassen hur jag kommer att reagera när jag rullar ut min matta. 

 

Det är tur att jag har den finaste mattan i hela världen.