A mad angel

I helgen var jag ute på uppdrag. Jag skulle nämligen visa min kära vän Jeanette hur det är att vara 22 år. Ja.. Inte för att varken hon eller jag är det utan för att jag hade en stark misstanke om att hon liksom "missade" lite där. Hon gifte sig nämligen och skaffade barn innan hon fyllde 25 så den här helgen när hon var både barn- och manfri tog jag tillfället i akt. För är det något jag kan är det ju att skapa stämning. 

 

Vi började kvällen med att gå på Norska Mästerskapen i Pole Sport. Där pratade vi med före detta kollegor, gamla elever och andra kända människor. Vi drack vin som vi smugglade med oss i iste-flaskor (jodå.. Är det en 22-års-kväll så är det) och skrek på de tävlande så att vi knappt hade någon röst kvar efteråt. Och efter ett mindre lyckat fotoförsök på en stång (jag hade någon fantastisk illusion om att mina muskler och min inre styrka var kvar trots att jag inte tränat pole på över två år.. Så var det inte..) satte vi oss på en buss som tog oss in till stan där det vankades efterfest på ett av uteställena. 

 

Där dansade vi, stretchade vi (hello.. Pole people), drack champagne i mängder, chillade på VIP avdelningen och kastade bh:er på varandra. Jag tror det till och med utdelades någon lapdance här eller där. Inte av mig dock, men av någon annan. Det var allt i allt en fantastisk kväll där Jeanettes sammanfattning var "Det var en av de bästa kvällarna jag varit med om men jag vill aldrig vara med om det igen". 

 

Precis som en äkta kväll från 22 årstiden alltså.. 

 

Ska vi prata lite mer terapi? Jag tror att vi ska göra det. Jag är nämligen fullt övertygad om att alla skulle må bra av att gå i terapi. Vi har alla trauman som vi upplevt som vi behöver hjälp med att bearbeta och det är där terapin kommer in i bilden. Att förstå sin bakgrund och se sina beteendemönster är en förutsättning för att kunna förändras. Och det är något som ofta är väldigt svårt att göra på egen hand. 

 

Om vi bortser från den gamla synen om att det bara är pyskiskt sjuka människor som går i terapi (seriöst, det finns fortfarande människor som tror det.. Det finns till och med de som tycker att det är skamligt) så är min erfarenhet att folk i allmänhet tror att alla terapeuter är likadana. Jag vet inte hur många gånger jag fått kommentaren:

 

 

Det kommer sedan fram att personen ifråga bara testat att gå till en enda terapeut och då gärna färre än fem gånger. Sorry to break this to you.. Men det tar ofta mer än fem gånger hos en teapeut för att komma tillrätta med sina problem. Sedan är alla terapeuter olika. De är också människor. Det innebär att du kommer att komma fantastiskt bra överrens med vissa och helt sjukt dåligt med andra. Och det kan ta tid att hitta rätt. Det viktigaste är att inte ge upp. Jag har själv varit igenom min beskärda del av terapeuter genom åren. Ska vi ta en titt på ett par av dem?

 

Det var den första personen jag upplevde såg mig för den jag var. I efterhand kan jag se att vissa metoder och kommentarer kanske inte var helt optimala, men vid den här tidspunkten var det bokstavligt talat en livräddare för mig. Jag kände mig för första gången sedd och det var plötsligt någon som lyssnade på mig istället för tvärtom.

 

Jag hamnade snabbt i någon form av maktspel med den här terapeuten. Jag förklarade att jag behövde att hen inledde samtalet med en enkel fråga. Detta vägrade hen. Det resulterade i att vi satt tysta större delen av tiden. Hen satt tyst för att hen ville att jag skulle börja prata så att hen kunde se vart jag befann mig just då, jag satt tyst för att jag tyckte hen var lite dum i huvudet som inte lyssnade på mig när jag förklarat vad jag behövde. 

 

Första gången jag träffade den här terapeuten berättade jag i korta drag om mitt liv och hur jag haft det tidigare och mina tankar om det. Det ledde till att hen sa till mig att det lät som om jag nog hade tendenser till borderline. Jag hamnade i chock. Borderline? Andra gången jag var där bestämde sig terapeuten för att göra ett ADHD-test på mig för att se om det var där problemet låg. Föga förvånande visade det sig att jag inte hade varken ADHD eller borderline. Terapeuten rekommenderade mig sedan att gå i terapi mellan två och tre gånger i veckan för att komma tillrätta med mina problem. Jag har aldrig tidigare blivit så missförstådd och felbehandlad av en person i maktposition. Jag gick aldrig mer tillbaka.

 

En fantastisk problemlösare. Hade jag en tanke eller ett beteendemönster fick jag genast verktyg till hur jag skulle ändra det. Det fungerade fantastiskt bra på de problem jag var medveten om att jag hade. Resten av mina kaosartade tankar kom jag dock ingenstans med. 

 

Detta är som sagt några av dem. Sedan har det varit engångsbesök hos flera andra som har varit ganska intetsägande. Terapeuten jag går hos nu är inte heller med (någon gräns får det ju vara med öppenheten). Vissa terapeuter och terapiformer har fungerat bättre, andra sämre. Det gäller bara att inte ge upp. 

 

Hade jag haft en religion hade det varit terapi.

Det hade definitivt varit mindre problem i världen om alla tog tag i sina liv och såg till att gå till en terapeut.  

 

 

Jag trodde att jag skulle klara mig. Det gjorde jag inte. Snoret har hittat min hjärna. Jodå. Det började redan i lördags. Då fick jag de första känningarna i halsen. Något var på gång. Jag bara visste det. Så jag gjorde mitt bästa för att förebygga. Jag drack te med honung, åt ingefära, tog på mig massor med kläder när jag skulle bege mig ut och proppade i mig så mycket förkylningsmediciner att jag numera aldrig kommer att förmultna i jorden när den dagen kommer. Föga hjälpte det. 

 

Istället blev jag attackerad ordentligt igår. Locken för öronen sitter så hårt att jag konstant svarar "Goddag yxskaft" på allt folk säger till mig, bihålorna är så igentäppta att jag knappt kan andas genom näsan och halsen är som den är. Och trots att jag gick och la mig redan klockan nio igår kväll och sov i trettion timmar hjälpte inte det det minsta. 

 

Bihålorna, snoret och halsen kan jag leva med. Det är inga större problem. Men de där jädra locken i öronen! Jag kan inte komma ihåg sist jag upplevde en tryckförändring och behövde tryckutjämna när jag klev upp på en pall. Det är löjligt! Ge mig tillbaka min hörsel!