Idag fick Tromsö äran att få mej som besökare. Klockan 05.50 var jag uppe imorses bara för att hinna med bussen som gick till bussen som tog mej till flyget. Och jag var minsann ute i en väldans god tid. När jag landat skulle min norska vän Frederic komma och möta mej på flygplatsen, och eftersom vi inte träffats på över ett år var jag smått nervös. Jag har ju som vi alla vet inget som helst ansiktsminne. Så varenda blond, ung kille som befann sej på flygplatsen vid tidpunkten för mitt flyg att landa blev noga granskade av mej. Ni ska ni få höra historien om hur jag träffade Frederic.
När jag förra året reste jorden runt anlände jag till Los Angeles exakt den 7e maj, och checkade då in på ett hostel som hette Orbit. Jag blev placerad i rum nummer 6. Dagen efter träffade jag Frederic första gången. Mitt första intryck av honom var ganska.. intressant. Han klev nämligen rakt in genom balkongdörren till ”mitt” hostelrum utan att själv bo där. Ni kan ju tänka er själva hur ni skulle reagerat om en blond surfkille, som ni aldrig sett förut, kom inklivandes genom er balkongdörr. Ganska knepigt, eller hur? Det visade sej dock att Frederic hade bott i rummet förut, men checkat ut på morgonen. Han skulle helt enkelt bara kolla att han inte glömt någonting. En av de första sakerna Frederic sa till mej var då följande:
- Det här är min säng. Vet du det? Och så pekade han på sängen som jag valt att sova i. Jag har faktiskt sovit här, i exakt det här rummet, i exakt den där sängen i hela 6 dagar. 6 dagar! (Och så höll han pedagogiskt upp 6 fingrar framför ansiktet på mej, ifall att jag inte skulle förstå vad 6 var.)
Det var väl ungefär där någonstans vår vänskap började. Så efter att ha fastställt att vi faktiskt redan sovit i samma säng var det inte så svårt att även börja prata om annat. Följande dag satt jag och Frederic vid datorerna på hostelet samtidigt. Han tjuvtittade på min facebook och la till mej på en gång. Det reagerade jag ganska starkt över, eftersom jag inte riktigt ansåg att vi kände varandra än. Han hade sedan också ca 800 vänner där. Min följdfråga blev då självklart:
- Men känner du verkligen alla dom där människorna i verkliga livet?
- Ja, det gör jag.
- Så du menar alltså att om du skickar ett meddelande till vem som helst på din lista om att du vill komma och hälsa på dom, så kan du göra det?
- Japp, exakt så är det.
Redan där började en plan ta form i min hjärna.
- Ahaa! Detta ska vi nog se till att testa. Jag ska se till att hålla kontakten med honom, enbart för att se om det är okej att jag kommer och hälsar på någon gång i framtiden, tänkte jag.
Frederic reste tillsammans med två andra killar, Mr. T och Andy. De blev snart kända som de tre musketörerna på hostelet, då de upprätthöll ett starkt tema. De checkade nämligen varje morgon ut för att det ”idag var dags att resa vidare”.. för att samma kväll checka in igen utan att ha rört på sej mer än att ha bytt rum. Detta resulterade snart i att de bott i varenda rum på hela hostelet. Dagen då de faktiskt checkade ut blev smått chockerande för oss allihopa som var kvar. I alla fall då det på kvällen stod klart att de inte skulle återvända. Hela stämningen förändrades på något sätt.. En mycket knepig känsla.
Men nu sitter jag i alla fall här i Tromsö, hemma hos den okända surfarkillen som klev rakt in i mitt hostelrum utan att själv bo där, lite mer än ett år senare. Och jag får väl faktiskt ge Frederic lite cred för att han faktiskt höll sitt ord.. Jag är en av 800 vänner på hans fb lista, men självklart fick jag ändå komma och bo hos honom ett par dagar. Riktigt nice! Nästa gång får han komma och hälsa på mej i Göteborg.
