A mad angel

Eftersom vi tog en beskrivning av hur jag träffade Frederic tänkte jag att vi nu skulle göra det samma med Joel. Året var 2007 och jag bodde i min första lägenhet på Selma Lagerlöfstorg i Göteborg. Det var en liten lägenhet på 25 kvm som låg i ett grått betonghus. På varje våning var det långa korridorer med 12 dörrar på varje sida. Första gången någon kom och hälsade på mej var den spontana reaktionen ofta:

- Det känns som om du bor på ett mentalsjukhus!

Dessvärre bor jag fortfarande i ett exakt likadant hus nu, fast i en tvåa.. Och nu bor jag i början av korridoren, så mentalsjukhus-känslan är (förhoppningsvis) inte lika överväldigande. Nåja. Tillbaka till 2007. Efter en incident med min tv som gått sönder på en fest stod jag utanför porten till betongklumpen en fredagkväll tillsammans med min vän Camilla och väntade på att hennes pojkvän skulle komma och leverera en ny tv till mej. Medans vi stod där och väntade som bäst kom det en blond kille bärandes på en blå IKEA-påse. Han skulle uppenbart in i huset och vände sej då till oss:

- Tjejer, bor ni här? Skulle inte ni kunna släppa in mej är ni snälla? Så slipper jag ringa till dom där uppe..

- Jo visst. Men då får du lova att inte råna någon när du är här, för då blir ju jag ansvarig för det, svarade jag och låste upp dörren.

- Nä, men jag lovar. Tack så mycket.

In gick Blondie och Camillas pojkvän kom snart med tv-leveransen. Kvällen fortskred och jag satt lugnt och stilla ensam hemma framför min nya tv då jag plötsligt fick ett sms:

"Var det du som stod utanför dörren förut? /Blondie." (Ja, det stod ju såklart inte Blondie i sms:et.. Jag menar, vem skulle döpa sin son till det?)

Detta blev inledningen på ett sms-maraton och det visade sej att Blondie var på fest i lägenheten tre dörrar ifrån mej. Jag och Blondie hade för övrigt träffats hösten innan på krogen och bytt telefonnummer. Själv kände jag (såklart) inte igen honom, eftersom ansiktsminne är en egenskap min hjärna inte besitter, men han hade känt igen mej. Jag blev i alla fall inbjuden till festen och efter en snabb uppsminkning och ett klädbyte gick jag över.

- Vad har jag att förlora? Blir det tråkigt kan jag ju bara gå hem igen. Det är ju inte direkt så att det är långt..

Detta skulle bli inledningen till min och Joels vänskap. Ni kanske undrar vart Joel kommer in i hela den här historien? Det var ju såklart han som bodde i lägenheten tre dörrar bort. Så fort jag fick reda på det började mitt nätverkande. Att känna sina grannar är ju alltid bra. Jag gillar att ha mina vänner nära. Det följande året bodde vi alltså grannar och umgicks så gott som varje dag. Jag bakade kakor, Joel åt upp dom. Joel var bakfull, jag gick ärenden. Vi hade grillfest på gården med en mytomspunnen tofu-kyckling och jag hängde mer och mer tillsammans med honom och hans norrlandsgäng. Norrlänningar umgås nämligen alltid i stora norrlandsgäng när de befinner sej utanför Norrland. Detta har jag och Sanna kommit fram till efter att noga ha granskat fenomenet.

Jag flyttade sedan till min nuvarande lägenhet, och Joel flyttade till Norge tillsammans med Alice. Alice är för övrigt en sjukt rolig tjej, och trots att jag aldrig träffade henne medans dom bodde i Göteborg känns det ändå som om vi träffats fler än vid två tillfällen (nu i Mo i Rana och på min och Sannas Norrlandsturné). Det var alltså historien om hur jag lärde känna Joel.. fast jag undrar om han kommer ihåg att det var så här det var.. Tillåt mej tvivla.