A mad angel

I förra inlägget hade vi kommit fram till Sedona. Denna underbara lilla stad i mitten av Arizona. Förra gågngen jag var i USA blev jag ju fullkomligt förälskad i Santa Fe i New Mexico, denna gången är det Sedona som står för samma känsla. Sedona är känd för sina röda berg (The red rocks) och sina många vortexar. En vortex skapas när t.ex. när vattnet virvlar i en bäck, eller när vinden blåser upp sand i en cirkel som en minitornado. En Sedona-vortex är dock ingenting som skapas av varken vind eller vatten, utan av magnetfält. Det är alltså ingenting man kan se, det är bara en plats som är fylld med en massa energier. Ett stort centrum för New Age folk och UFO fantaster. Många tror nämligen att staden i sig drar till sej aliens p.g.a. dessa energier. Flummigt, eller hur? Ni förstår ju då såklart varför jag älskar det!

Lovely!

Vi anlände till Sedona på måndag kväll då vi checkade in på ett himla trevligt resort. Vi har verkligen haft sjukt bra boende under hela den här resan.. ja.. förutom den där mini-missen i San Diego första natten. Så tisdagen gick åt till att utforska denna trevliga stad. Vi åkte omkring till bergen och tittade på utsikten, vi gick små hikings-turer uppe bland stenarna och letade förgäves efter vortexarna. Vi var på flera vortex-ställen, men jag kan be om att få tala om att en Sedona vortex tydligen inte är någonting man kan se med blotta ögat. Inte vi i alla fall. Och inte såg vi några aliens heller. Stor besvikelse.

Det här var dom enda alienarna vi hittade..

 

Det gick bra att klättra lite också.

 

Och efter vandringen..

 

..hade man så här snygga skor.

Viola har sedan dag ett i USA pratat om att hon ville åka helikopter.. och äntligen fick hon göra det. Då jag själv redan åkte helikopter (på min student.. woho!) var jag inte så himla noga med det, och Johanna kände sej inte heller superpepp. Så medans Viola var uppe och flög i den fysiska luften gick jag och Johanna och flög i den andliga. Typ. Vi gick till ett psychic. Vet inte riktigt hur man kan översätta det till svenska.. Spåkvinna känns inte helt rätt och inte heller medium. Men ja.. någon som kan läsa kort, som kan läsa ens händer, spå i tarotkort o.s.v. Ni fattar grejjen.

Jag och utsikten.

Detta var första gången för mej med att gå till ett psychic, men ska man göra det någon gång i sitt liv är det väl klart att man ska göra det i alien-befolkade Sedona. Hon "spådde" mej i en vanlig kortlek, vilket i sej var ganska intressant. Hon sa bland annat till mej att jag var en gammal själ med ett ungt hjärta, och att min gåva i livet var att få människor att slappna av vilket gör att dom gärna berättar saker för mej. (No shit?) Om det sedan är hon som är en duktig människokännare och kan läsa av det omedvetna kroppsspråket ovanligt väl eller om hon verkligen "såg" det i korten, det kan jag inte svara på. Men visst gick jag därifrån en upplevelse rikare.

Beautiful!

 

Chapel of the Holy Cross

 

Här har vi hittat en vortex.. tror vi. Varför skulle annars folk slänga pengar där?

Efter utgången i Vegas på fredagen var lördagen smått ickeexisterande. Av förklarliga anledningar. Jag och Johanna gjorde dock ett tappert försök till en utgång även på lördag, men det slutade med att vi gick och åt på McDonalds, gick till hotellbaren i tre sekunder och gick upp på rummet igen och la oss. Man är ju som sagt ingen ungdom längre.. säger SJ.

Utanför New York New York i Vegas

Planen från början var att åka från Vegas på söndagen. Men som vi alla vet; det blir inte alltid som man tänkt sej. Då vi har hyrbil och varken jag eller Viola kände oss superpeppade på att köra bestämde vi oss för att stanna en natt extra. Better to be safe than sorry var vårt motto där. Så måndagen började med en felkörning. Ännu en gång GPS-Gittans fel. För det är verkligen inte vårt fel varje gång vi kör fel. Det ska jag be om att få tala om.

GPS-Gittan i högsta hugg.. och två kartor i knät. Det är ungefär så det ser ut jämt i bilen.

 

Men trots allt det är det lätt att hamna vilse.. Här vet vi inte alls vart vi är.

 

Många långa vägar finns det.

 

Kosan styrdes mot Grand Canyon. Själv hade jag ju redan varit där, men det är helt klart någonting man måste uppleva själv. Det går nästan inte att beskriva hur storslaget det är, och det går verkligen inte att fånga det på kort. Så lämnade vi till slut Vegas, iförda sommarkläder. Vegas var förhållandevis varmt.. det ligger ju trots allt i öknen. Det kan jag berätta att det gör inte Grand Canyon. Under vägen såg vi termometern falla och falla. Men eftersom den är inställd på farenheit sa det oss inte speciellt mycket.. förrän vi klev ur bilen och insåg att det låg snö på marken. Inte okej! Jäklar vad vi frös. Så besöket på ett utav världens mästervärk blev minst sagt kortvarigt.

Inte riktigt förberedda.. och JA! Det är jag i ballerinaskor.

 

Jag som var där på sommaren förra gången fick ju hela min upplevelse då. Då var vi nere och gick bland stenarna, åkte runt till inte mindre än fyra olika utkiksplatser och hade en guide med oss. Så jag vet ju helt nöjd med det. Jag tycker dock att det var lite synd att Viola och Johanna inte kunde få samma storslagna upplevelse som jag en gång fått. Men dom får helt enkelt åka tillbaka på sommaren någon gång.

Jäkligt kallt!

Efter Grand Canyon styrde vi kosan mot Sedona. Världens underbaraste lilla stad. Men denna stad förtjänar helt klart ett eget inlägg, så det väntar vi lite med. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. (Jäklar, jag har verkligen gått och blivit tant! Vem säger sådana saker egentligen?!)

Underbara Sedona!

Vi har nu kommit fram till dagen med stort D. Min födelsedag! Dagen då jag enligt SJ uppnått  vuxen ålder. För er som då inte vet exakt hur gammalt det är rekommenderar jag er att besöka SJ:s hemsida för att läsa in er på deras regler för ungdomsbiljett.

 

 

Dagen började lugnt och stilla. Jag vaknade själv klockan elva medans Viola och Johanna först vaknade vid ett. Frukosten intogs på Baja Fresh, en mexikansk snabbmatsrestaurang. Vi placerade oss sedan vid poolen. Jag kan lugnt säga att detta var första gången jag kunnat sola i bikini på min födelsedag. Jag blev dock rätt snart uttråkad och mitt sikte var inställt på shopping. Jag har ju ännu inte blivit så pass gammal så jag har någon som helst erfarenhet av bakfylla, vilket ibland kan vara en av mina sämsta egenskaper.. i alla fall om man är ute och reser med mej och man själv blir bakfull. Nåja. Till en början hade jag sällskap, men det sällskapet försvann snart tillbaka till hotellrummet för en powernap.. inte en helt dålig idé skulle det visa sej.

 

Viola och Johanna hade lite olika åsikter om temperaturen vid poolen.

 

Själv fortsatte jag mitt hittills smått ensamma födelsedagsfirande genom att shoppa upp massa med pengar. Men inga skor denna gången. Faktiskt. Jag vet, det låter underligt, men jag höll mej faktiskt på mattan. Och eftersom ingen annan firade mej såg jag till att fira mej själv. Och hur firar man sin födelsedag bättre i Vegas än genom att köpa en gigantisk frozen strawberry daiquri? Den gick jag sedan omkring med på stan som det sanna födelsedagsbarnet jag ändå var.

 

Min "lilla" daiquri och vår trogna följeslagare discokulan

 

I Vegas får man nämligen gå ute på gatorna och dricka alkohol, någonting man varken får i resten av landet eller ens resten av världen.. väl? Jag fick dock en del underliga blickar eftersom jag gick ensam med min gigant-stora-daiquri. Folk trodde väl att jag var någon form av alkoholist som åkt till Vegas själv för att dricka mej stupfull på stan. De flesta andra (läs alla andra) som hade en likadan dryck i sin hand gick nämligen i stora kompisgäng. Men jag hade rätt kul i mitt eget sällskap. Bra karl reder ju sej själv sägs det ju.

 

Jag passade även på att titta på den himla fina vattenshowen utanför Bellagio.

 

Utgång stod naturligtvis på schemat för kvällen. Dels var det min födelsedag, dels var det fredagkväll i Vegas (baby)! Min nya guldglittriga klänning åkte på tillsammans med de högklackade skorna. Vi var urtjusiga allihopa. Ett tag var vi så tjusiga så att vi blev nervösa för att tas som prostituerade. Man vet ju aldrig i syndernas stad. Men det var ingen som sa någonting i alla fall.. även om de kanske tänkte..(?)

 

På väg till restaurangen på New York New York

 

 

Middag intogs sedan på New York New York, grannhotellet till Excalibur. Och äntligen blev jag födelsedagsfirad! Personalen var hur söta som helst. Efter förrätt och varmrätt kom de nämligen in med en tiramisu med ett superfint ljus i som jag sedan fick blåsa ut. Flickorna sjöng födelsedagssången för mej och jag fick önska mej någonting. Min önskan avslöjar jag ju såklart inte, men det kändes väldigt fint att både ha fått ”tårta” med ljus och födelsedagssång. Kanske borde jag sluta att hoppas på sådana saker nu när jag faktiskt fyllt vuxen? Men på ens födelsedag är man väl aldrig vuxen på riktigt?

 

En urtjusig Viola dricker Cosmopolitan i bar nummer ett.

 

Sedan blev det utgång. Och då snackar vi ordentlig Vegasutgång. Vi besökte inte mindre än sju barer under kvällen.. Åtta om man räknar med efterfesten som faktiskt inte hölls i en bar. Vi hade helt sjukt kul, och vi dansade tills fötterna var sönderslitna och fulla av blåsor. Och när den ena baren stängde fortsatte vi raskt till nästa. För i Vegas finns det alltid någonting som är öppet. Tillbaka till hotellrummet kom vi först klockan fem.. på eftermiddagen. Som sagt, vi snackar ordentlig Vegasutgång här. Då hade vi varit ute i ungefär 20 timmar. Precis som det ska vara.

 

Men som vi alla vet:

What happens in Vegas stays in Vegas!