A mad angel

Igår la jag mig under kniven. Det var ett planerat infall jag funderat på i tio år. Och igår var det alltså dags. Att få laser i ögonen alltså. Jag fick glasögon när jag var 14 år och insåg väl mer eller mindre på en gång att det inte alls var min grej. Efter två veckor skaffade jag linser. Så det är faktiskt ganska få personer som vetat om att jag har synfel. För det är ju ingenting som har synts. Men nu är det slut med plastbitar i ögonen. 

 

Jag kan ju erkänna att jag var ganska spänd. Att ha någon som går in och gräver i ögonen på en är ju kanske inte det vanligaste. Så jag åkte dit tidigt. Och så fick jag vänta. Efter en stund kom det en kvinna och gav mig en goodiebag och en valium. Jag misstänker starkt att jag fick valiumen för att jag inte skulle märka att goodiebagen var jätte dålig, bara en massa informationspapper och ögondroppar. Men den officiella förklaringen var såklart att jag fick valium för att den skulle verka muskelavslappnande. Men så värst avslappnad märkte jag aldrig att jag blev..

 

Sedan gick hon igenom vad som skulle hända. Jag skulle bli inkörd i en maskin och kirurgen skulle sitta bakom mitt huvud. Sedan skulle ögonlocket hållas upp av en mackapär och jag skulle få en annan mackapär på ögat. Sedan skulle jag känna ett kraftigt tryck och synen skulle försvinna helt. Men då skulle jag bara fokusera på att andas. Andas andas andas. Det sa hon till mig flera gånger. Bara komma ihåg att andas. Sedan skulle synen komma tillbaka, jag skulle se en laserstråle och när allt var klart på det ena ögat skulle de ta andra. Samma sak där. Kom ihåg att andas. 

 

Och det enda jag kunde tänka på var "Har jag skickat alla mail jag behöver för att kunna slappna av från jobbet efteråt?" och "Klart jag kommer ihåg att andas. Vad tror hon egentligen?". 

 

Och så var det dags. Mackapär på ögat, syn som försvann, laserstrålar och så var det klart. Nästa öga. Sedan blev jag följd in i ett mörkt rum där jag fick sitta och vila med stängda ögon i en förvånansvärt bekväm fåtölj. En kontroll på ögonen senare fick jag gå hem, ljuskänslig som få. Solglasögon har aldrig känts så fantastiskt! Och när jag kom hem låg jag inne i sovrummet med stängda ögon i tre timmar och lyssnade på "Lilla Sjöjungfrun" på CD. Jag har antagligen lyssnat på den över hundra gånger och kan precis alla repliker. Men varje gång jag är sjuk åker den fram. Det är den bästa skivan jag någonsin ägt. 

 

Fyra timmar efter operationen såg jag klart. Två timmar efter det var ljuskänsligheten också borta. 

FemtoLASIK på Memira. Det är grejer det. 

 

Melodi Grand Prix. Denna pyttelilla musiktävling som inte är i närheten av det vi i Sverige kallar Melodifestivalen. Igår var det final och jag var på plats i Spektrum. Jag hade en dejt med min gravida vän Jeanette, så efter en middag på T.G.I.F. och så många sprite att jag tappat räkningen klättrade vi 20 meter över havet för att inta våra platser. För er som aldrig varit på Spektrum i Oslo kan jag be om att få tala om att den lutningen som finns i salen är så brant att jag aldrig sett något liknande. Kvinnan som satt bredvid mig hade sådan höjdskräck att hon inte klarade av att resa sig upp och satt under hela föreställningen fastklistrad mot ryggstödet. Själv kände jag att det där enda glas vinet jag köpte var en otroligt dålig idé så högt över golvet. Ska man ut och flyga gäller det att hålla sig skarp. 

 

 

Men så åter till tävligen. Melodifestivalen som hela Sverige hatar men ändå tittar på varje år. Som varje år skapar stora rubriker över en eller annan skandal. Är det inte röstningen som inte fungerar är det en nakenchock. Men i Norge är det väl inte helt det samma. De gör sitt bästa och försöker så gott de kan.. Men intresset finns bara inte där. I år hade de fått in 600 bidrag att välja mellan. 600? Det är så få att till och med jag hade kunnat skriva en låt och komma med. Och Jeanette som jag tog med mig på finalen erkände att hon nog aldrig sett ett helt avsnitt av det tidigare. 

 

Men det var glitter och kändisar (som jag naturligtvis inte kände igen det minsta) och falsksång och dansare. Så det var väl trots allt precis som det skulle. Och efter att ha förvillat oss in i VIP området i pausen och sett en Bergensisk dörrvakt vinna hela tävlingen var det slut. 

 

Så slutsatsen vi kan dra av detta;

Det blir nog ett balladens år i Eurovision i år med tanke på att både Norge och Sverige skickar ballader. Därför tror jag att hade Sverige bara skickat Ace Wilder hade vi nog kommit på en ganska bra placering.. Nu vet jag inte så noga. Sanna Nielsen är duktig och det är en helt okej låt, men den sticker inte ut. Men vi får se. Det är i maj det smäller. 

 

Jag hatar att stressa. Alltså. På riktigt. Jag tycker att det är jättejobbigt. Jag har tillräckligt med stress i mitt liv för att vilja addera på den med att ha dåligt med tid. Därför går jag hellre upp en timme tidigare på morgonen för att kunna sitta ner och äta frukost i  lugn och ro. Det där med att sova så länge som möjligt är inte helt min grej. Så jag går upp tidigt, bäddar sängen, ordnar, fixar, kollar datorn, mailen, ser på morgontv och har all tid i världen. 

 

Och efter att ha suttit och gjort mest ingenting i 45 minuter är det dags att gå till bussen. 

 

Men det är då jag alltid kommer på hundra saker att göra. Helst samtidigt. Så plötsligt blir det stress. För jag har ju glömt att diska och packa ner lunchen, ge katten mat och rensa lådan, stänga av tv:n och betala räkningar. Så plötsligt befinner jag mig i någon sorts vakuum där jag springer omkring halvnaken över hela lägenheten för att få deon under armarna att torka samtidigt som jag letar efter min andra strumpa. 

 

Och så springer jag till bussen med andan i halsen. Varje morgon. 

Att jag aldrig lär mig.