Att få en påhälsning.

Jag tänker ofta på min morfar. Han dog för ett par år sedan men det spelar ingen roll. När han levde var han den som målade tavlor och skrev böcker. Det var i alla fall så jag kände honom, för han blev pensionär flera år innan jag föddes. Han berättade för mig om hur det var att jobba på bank och försökte förklara att det är viktigt att se bortom siffrorna när ett lån ska beviljas. Det finns alltid en människa bakom och det är det som betyder någonting. Han berättade för mig att han gick in i väggen flera årtionden innan det ens fanns en diagnos som beskrev det. Han berättade hur han varje morgon var tvungen att ta ett djupt andetag vid köksbordet och att han sedan sprang hela vägen till jobbet och låste in sig på sitt kontor och damp ner vid skrivbordet och tänkte "Vilken tur att jag hann hit idag också!". Han förklarade hur han inte kunde gå in i en butik på tre år eftersom det då kändes som om väggarna skulle ramla ner över honom. 
 
Det var på grund av min morfar som jag började bli ordentlig med punktuering og stavning i den här bloggen. Går man tillbaka till de första inläggen innehöll de varken stor bokstav eller korrekt användning av "de" och "dem". Istället tog jag genvägen och skrev "dom". Men det ändrade jag snabbt efter att morfar visade mig sitt uppläsningsprogram han använde på sin dator för höra vad jag skrev. Synen hade för länge sedan svikit honom så hans enda sätt att följa med på min resa var genom en mekanisk röst som läste texten ordagrant. Behöver jag säga att det blev väldigt underligt när datorn läste "dom", inte som i det slarviga användandet av "de" och "dem" utan som det egentligen står.. Dom. Som i domstol. 
 
Häromdagen var morfar hos mig för att säga hej. Det är i alla fall det jag tror. Jag stod i mataffären och hade just betalat det jag skulle ha. Mobilen låg tryggt i jackfickan och jag satte tillbaka mina hörlurar i öronen. Jag tryckte på knappen på sladden, den som vanligtvis startar musiken igen. Men den här gången gjorde den inte det. Istället aktiverades Röststyrning. Och innan jag hade sagt ett ord eller ens hunnit reagera hörde jag telefonen säga "Ringer Morfar Hem"
 
Jag avslutade samtalet innan det hade hunnit gå fram några signaler. Det är fint med en påhälsning av morfar, men om någon faktiskt hade svarat hade jag blivit alldeles för stressad för att kunna fungera normalt. 
 
Och ja.. Röststyrning är för övrigt en funktion som har varit avaktiverad på min telefon i flera år. 
 
 
Taggar: Morfar, Påhälsning, Spöke;

Att få en ny kompis.

Som vuxen är det inte alltid så lätt att skaffa nya vänner. Jag vet inte hur många gånger jag har hört kommentaren "Barn har det mycket lättare! De går bara fram till varandra och börjar leka eller så frågar de om de ska bli vänner". Och jag måste ju erkänna att jag har haft den här tankegången jag också. Jag vill liksom inte vara ivägen. Tänk om önskan om att bli vänner inte är ömsesidig? Tänk om personen redan har tillräckligt många vänner. Men sedan började jag fundera.. Varför krångla till det så mycket? Varför inte bara anamma barn-tekniken även som vuxen? Och blir det fel så blir det fel. Inte mer med det. Så häromdagen gjorde jag exakt det. Jag skaffade mig en ny kompis genom att helt enkelt fråga rakt ut.
 
Jag skulle sälja ett par skor på finn.no (norska motsvarigheten till blocket) och hem till mig dök det upp en svensk tjej i min egen ålder. Så medan hon provade skorna och konstaterade att de passade började vi prata. Och så pratade vilite till. Och ännu mer. Och efter 15 minuters intensivt pratande bestämde jag mig för att bara vara helt ärlig. 
 
- Ja. Alltså.. Jag vet att det inte är så här vuxna ska prata, men jag struntar i det. Så alltså.. Skulle du typ vilja ta en fika en dag för att se om vi kan försöka bli kompisar? 
 
Och svaret jag fick var ett rungande "Ja!". Såklart. För alltså.. Vem skulle inte bli glad för en sådan fråga? Så när vi bestämt att vi skulle se om vi kunde bli vänner bjöd jag helt enkelt in henne till att dricka öl med mig. Så efter två öl, en flaska bubbel och många timmar senare hade vi gått igenom ämnen som religion, jobb, ångest, katastroftankar, terapi och Sverige vs. Norge. 
 
En ny kompis en måndagkväll alltså. 
Det gäller att se möjligheter i alla situationer. 
 
Taggar: Att få en ny kompis, Vänner som vuxen;

Att vara reklampåverkad.

Vet ni vad jag har kommit på? Jag faller för reklam. Jättelätt. Men jag är medveten om det själv då. Om det nu gör det hela bättre..(?) Men ända sedan jag var 11 år och hade en undersökning i skolan där vi fick svara på frågan "Tror du att du påverkas av reklam" och ställa oss i varsin grupp och jag var den enda som gick till gruppen "Jag blir påverkad" medan resten av klassen ställde sig i gruppen "Jag blir inte påverkad" har jag varit pinsamt medveten om min egen svaghet för produkter som enligt reklamen kan lösa alla livets svårigheter. Det finns produkter som kan lösa problem jag inte ens visste att jag hade. Förstår ni vilka möjligheter?!
 
Och nu när det är reklam på både Facebook och Instagram hela tiden blir jag ett lätt offer. Speciellt lite så där sent på kvällen efter en ovanligt slitsam arbetsdag när hjärnan mer känns som gröt än ett välfungerande organ. Då klickas det hem diverse produkter som jag inte hade en aning om att jag hade behov för. Det är allt från maskiner som tvättar dina sminkborstar på några få sekunder till magisk lera från den australiensiska djungeln. Alltså.. Finns det ens djungler i Australien? Jag har ingen aning, men på posten på väg hem till mig är det en ansiktsmask som påstår sig vara därifrån. Och till trots för att jag egentligen inte tror på de magiska krafterna som visas i reklamen kan jag inte låta bli att hoppas.. 
 
Det där med reklam alltså. Vet ni om att jag fortfarande regelbundet tänker på en reklam som gick på 90-talet gällande en apparat där man kunde pressa in mat i olika former? Det var som ett rör och så pressade man in allt från gurka till kaksmulor. Röret formade sedan maten till olika former och när röret var fullt satte man i en tandpetare och tryckte ut maten. Voila så hade det skapats färdig fingermat som enkelt kunde serveras på bricka vid nästa fest. Vem som nu hade den typen av fester där det serverades fingermat på bricka..? 
 
Men det finns en fördel idag om man jämför med 90-talet. Youtube finns. Och jag kan garantera att varendra produkt som finns på marknaden är testad av någon på youtube som spelat in en film om det. Det är allt från klänningar för 10 dollar på eBay till "As seen on tv"-produkter. Och det hjälper. 
 
Lite. 
 
Men när den där nedräknande klockan börjar ticka som säger att erbjudandet bara varar i två minuter till och att jag bara får den där fantastiska rabatten precis just nu och att det bara är fem produkter kvar.. Ja.. Då har jag inte mycket att sätta emot. Och innan jag vet ordet av är lera från den australiensiska djungeln på väg hem till mig. 
 
 
Taggar: Reklam;