A mad angel

Sitter för tillfället hemma och försöker få ihop ett fotoalbum. Men det är inte helt lätt. Jag satt häromdagen och försökte bestämma vilka kort jag skulle framkalla. Det resulterade i att jag nu har 200 bilder som jag ska få in i ett enda album. Det kräver en hel del planering. Det kan man inte tro. I alla fall kunde inte jag det, som är nybörjare i foto-albums-skapning.. Eller är det scrapbooking det kallas?

 

Nåja. Jag upptäckte i alla fall snart att jag var tvungen att bestämma vilka bilder som ska in på vilken sida. Och innan jag kunde bestämma det var jag tvungen att bestämma i vilken ordning bilderna skulle komma. Skulle jag dela in det i kategorier? Ha det i kronologisk ordning? Dela upp bilderna beroende på vem som var på? Sätta in de jag tyckte om bäst först? Ja, det blev en väldigt massa planerande plötsligt. Och sånt här håller folk på med hela dagarna? För avslappning?

 

Jag bestämde mig i alla fall för att dela upp mina bilder i kategorier. Exempel på kategorier är Johanna-och-Viola-kategorin, M&M-kategorin, Midsommar-kategorin, Marie-kategorin och så vidare. Kategorierna räknades upp utan inbördes ordning. Det är då verkligen tur att jag inte fick för mig att ge bort albumet till någon. För då hade det blivit stress. Det är ju faktiskt en hel del klipp och klister det handlar om. (Något annat jag också upptäckte.)

 

Men jag måste ju säga att jag har fantastiska vänner. Och en himla tur med kameran vissa gånger. För hur skulle man annars klara sig utan sådana här bilder?  

 

Från Johanna-och-Viola-kategorin.

Idag har jag inte ont i kroppen alls. Det känns ingenting efter Marias två workshops igår.. Så länge jag sitter still vill säga. När jag inte rör mig har jag inga som helst problem med någon del av kroppen. Annat är det om jag ska resa mig upp, lyfta en bok, blinka med ögonen eller helt enkelt andas. Då får jag ont. Precis överallt. I muskler jag inte ens visste att jag hade. Men workshopsen igår var precis lika bra som de i måndags. 

 

Igår var det dags för "Drops and falls". Vi skulle alltså lära oss hur man gör när man "faller" kontrollerat högst uppe från stången. Eller, det ska se ut som om man faller. Man ska ju helst undvika det i realiteten. Men det är otroligt hur svårt det var att komma över den mentala tröskeln. När man hänger tre meter ovanför marken och tittar rätt ner i golvet är det inte helt lätt att bara låta musklerna slappna av. Inte lätt alls faktiskt. Det går ju trots allt emot allt man lärt sig. Men det är definitivt någonting att öva på. 

 

Den här veckan finns det nog en risk för att det blir en hel del bloggande om dans. Det är nämligen en brutalt intensiv vecka som ligger framför mig med hela nio workshops. Den startade redan igår då Maria Luz Escalante från Argentina var på studion och höll två workshops. Den första klassen var en stretch- och styrkeklass och den andra var en teknikklass. Och jäklar vad det känns i ryggen idag. Det är knappt så att jag kan röra mig. 

 

Maria själv var en av de sötaste pole dancers jag någonsin träffat. Hon pratade om skillnaden mellan att vara "a performer" och att vara en bra instruktör. Hon menade att det finns många fantastiska instruktörer där ute som ingen känner till på grund av att de inte uppträder. Samtidigt finns det artister som är fullkomligt värdelösa på att lära ut sina tekniker men som ändå kan försörja sig på att hålla workshops runt om i världen. Hon själv har sin egen studio hemma i Argentina och är ute och tävlar ca fem gånger om året. Men det går ju knappast att jämföra med de 300 klasserna hon har i tillägg. Maria Luz Escalante är alltså både artist och lärare. Den bästa kombinationen i en workshop instruktör.