A mad angel

Jag och M skulle se en film igår medans vi åt middag. För att ha tid till varandra. För att ha det bra ihop. Valet föll på Nyckeln till frihet. En film jag har sett hundra gånger men aldrig tröttnar på. En film jag också storgråter till. Varje gång. Och det har inte avtagit med gångerna jag sett den. Snarare tvärtom. 

 

För när Brooks blir villkorligt frivigen brister det. Brevet som läses upp, hur liten han ser ut utanför fängelsemuren, kostymen han har på sig, hur ensam han är. Ensamhet. För det är nog det det handlar om egentligen. Att inte bli sedd. 

 

Första gången jag blev kallad ensam var när jag var sjutton år. Jag gick i terapi för att jag var deprimerad och när jag berättade hur jag hade det, hur jag upplevde världen, tittade kuratorn på mig med snälla ögon och sa "Det låter som om du är väldigt ensam". Det fick mig att fundera. För jag hade aldrig sett på mig själv som ensam. För jag hade alltid haft mycket vänner. Mina föräldrar hade alltid kallat mig för "den ofrivilliga magneten". Hon som stod i centrum och som fick uppmärksamhet utan att försöka. Därför hade jag aldrig reflekterat över att ensamhet inte har någonting med antalet vänner att göra, inte heller hur populär eller hur omgiven du är av människor. Det är en känsla som kommer inifrån. Som kommer av att inte bli sedd. 

 

När jag växte upp visste jag alltid vad jag skulle få i födelsedagspresent. Inte för att jag var bortskämd och alltid fick det jag önskade mig, utan för att min syster fem år tidigare hade fått samma sak. För något som var viktigt när jag växte upp var rättvisa. Så om min syster fick en kamera när hon fyllde tio fick jag också en kamera när jag fyllde tio. Vid tretton var det en tv och i konfirmationspresenten var det ett guldsmycke. Likadant.

 

Och jag accepterade det. För jag trodde att det var så det skulle vara. Och jag tyckte i ärlighetens namn att det var lite underligt när andra familjer inte hade samma system. Aldrig reflekterade jag över att jag kunde önska mig egna saker. Saker som jag ville ha. Det var heller aldrig någon som frågade. Och eftersom ingen frågade, eftersom ingen fångade upp att jag kanske hade andra behov och önskningar än min syster, började jag känna mig mer och mer osynlig. En känsla av ensamhet spred sig som sedan inte identifiserades förrän jag var sjutton. 

 

Och fastän jag idag vet att jag inte är ensam, fastän jag har bearbetat känslan i flera omgångar hos sammanlagt fem olika terapeuter påverkar det mig fortfarande starkt att se ensamhet hos andra. För även om jag vet att jag idag har någon som faktiskt ser mig, som ser hela mig, finns den gamla smärtan obönhörligt kvar. 

 

Så medans jag tittar på Nyckeln till frihet och Brooks blir villkorligt frigiven låter jag mig sakta strykas över ryggen medans jag tyst gråter in i M's tröja.

 

Sörjandes för den ensamhet jag själv upplevt.

 

Sörjandes för den ensamhet som andra tvingas uppleva. 

 

När jag var liten tänkte jag att det handlade om ålder. Tjugotre. När jag fyllde det var jag vuxen. För det var ju hela sex år äldre än Ariel i Lilla Sjöjungfrun. Hon som skrek att hon var sexton år gammal och inget barn längre. Och om hon inte var något barn när hon var sexton, då skulle jag definitivt vara vuxen när jag var tjugotre. 

 

Och så fyllde jag tjugotre och insåg att jag inte kände mig det minsta vuxen. Trots att jag både flyttat hemifrån och pluggade på universitet. Så därför började jag tänka att det kanske inte bara sitter i åldern. Det sitter nog mest i allt runtomkring. För det här med samboskap, att ha ett fast jobb och sitta i viktiga möten. Det är definitivt mer vuxet än något annat. 

 

Och så reste jag jorden runt, flyttade utomlands och skaffade sambo. Ett fast jobb fick jag mig också och viktiga möten har jag. Men inte känner jag mig mer vuxen för det. Så nu har jag återigen skjutit det på framtiden och tänkt att när folk skaffar barn. Det är då de blir vuxna. För då måste de. 

 

Och eftersom jag inte vill ha barn, innebär det att jag aldrig behöver bli vuxen? 

 

För det här med vuxenhet. Jag har kommit på mig själv med att gå och vänta på en känsla som jag tror ska komma. En känsla som tydligen aldrig kommer. För när jag har fullt ansvar för ekonomin hemma, tar jobbiga telefonsamtal för andra som inte vågar, betalar räkningarna i tid och tar konflikter jag egentligen inte alls hade någon lust att ta tänker jag att jag på papper är vuxen. Men jag känner ju mig inte som det. För den där vuxenkänslan har inte kommit än.

 

Är det någonting som överhuvudtaget finns eller går jag och väntar på en illusion? 

 

Så, hur firade ni min invandrardag igår? Själv firade jag genom att åka till vegvesen för att ordna det sista innan jag kan få mitt norska körkort. Jag har egentligen tänkt länge på att jag ska gå och ordna mig en norsk legitimation med mitt norska personnummer på. Men som med mycket annat sköt jag upp det. Och så sköt jag upp det lite till. Och plötsligt hade jag bott här i nästan tre år och mitt svenska körkort hade gått ut. Så då var det bara att pallra sig iväg. 

 

Men det är inte helt enkelt att bara skaffa ett nytt körkort ska ni veta. Jag behövde som tur var inte göra någon ny uppkörning, men mitt svenska kort skulle lämnas in, svenska myndigheter skulle kontaktas och bekräftelse på att jag är jag skulle skaffas fram. Så den första delen gjorde jag i juni. Och så äntligen fick jag reda på att vi har fått grönt ljus från Sverige och att jag nu bara behövde åka tillbaka till vegvesen för att ta ett nytt kort och betala 305 kr. Så det var det jag gjorde igår. 

 

Jag var dock lite stressad. När jag tittade på M's körkort upptäckte jag nämligen att det går ut först år 2075. Det gäller alltså i hundra år. Kan ni förstå pressen att få till en bra bild som ska sitta där så länge?! Så jag kan väl lugnt erkänna att jag tillbringade lite extra tid framför spegeln innan jag åkte. 

 

Buss för t-bana, stress att hitta rätt, hålla koll på klockan. Väl framme slängde jag mig in i ett fotobås för att ta en bild. Instruktionerna följde jag noga. Det var av med jacka och halsduk, anpassa stolshöjden, hitta kameran, titta rakt fram och så till slut få till en bild. Två bilder tog jag. Sedan tyckte jag att jag ändå hade lyckats med en bild som jag ansåg fick duga. Nummerlapp, vänta otålmodigt, nummer 615 ropas upp. Väl framme vid luckan får jag reda på att bilden inte är godkänd. Håret hänger ner lite framför ena ögat. Jag blir ivägskickad igen. Jag väntar här säger luckdamen och jag funderar på vart hon annars skulle vänta. 

 

Samma sak igen. In i båset, anpassa stolen, hitta kameran, stänga munnen och vara noga med att inte så mycket som ett hårstrå hamnar framför ögonen. Har jag varit borta länge nu? Hon väntar ju!

 

Och så hör jag klickljudet från kameran och rusar därifrån. Tillbaka till luckan. Är det godkänt? Och jodå. Det är det. Det är först då jag kommer ihåg.. Hundra år. Blev bilden ens bra? Så jag frågar nervöst hur länge körkorten gäller och luckdamen förklarar på släpig nordnorsk att numera gäller körkorten i femton år och att ha körkort i hundra år är gamla regler. Jag blev lite lugnad men kunde inte komma ifrån tanken på att det fortfarande är fem år längre än i Sverige. 

 

Så nu är det alltså dags att ha ett körkort med en bild jag själv inte har sett. 

 

Femton år.

 

Vi får helt enkelt hoppas på det bästa.