A mad angel

Jag har blivit med Cerafit. Ja, som ni redan vet är ju jag smått besatt av TV-shop och Tvins. Jag älskar när jag hittar en reklam på tv om en produkt jag absolut inte kan någonting om och inte behöver för fem öre. Konstiga krämer, fantastiska städredskap, magiska strumpbyxor eller snabba hackare. Allt är jättespännande. Men vänta, beställer du inom tio minuter får du två till priset av en. Fantastiskt!

 

Min favoritreklam är fortfarande Magic Bullet. Så fort den kommer på blir jag sittande. De gör omeletter, mousser, salsa, smoothie och efterrätter. Har ni inte sett den kan ni gå in här och titta. Den är jättebra!

 

Anyway.. Häromdagen fick jag reda på att det ligger en Tvins-butik i närheten av Oslo. En riktigt butik där det går att känna på sakerna, hålla i dem och testa. Jag var självklart tvungen att åka dit. Så en halvtimmes tågresa senare var jag framme i ett köpcenter jag tyckte var extremt förvirrande. Det tog mig över en timme att inse att jag gått förbi samma butik fyra gånger. Men till slut hittade jag den. Den försvunna Tvins-butiken. 

 

Så jag gick in med ett klart mål i sikte. Jag behövde en ny stekpanna. Så jag stegade fram till Cerafit-stället och började tjuvlyssna på säljaren som pitchade in det hela till en annan kund. Sedan kom det två medelålders damer där jag råkade höra att en av dem hade en sådan hemma. Så jag tog tillfället i akt och hoppade på dem utan att blinka:

 

 

Och det avgjorde saken. Två minuter senare hade jag blivit med tre nya stekpannor, Cerafit Gold Edition. Jag har redan hunnit testa en av dem. Och ärligt talat.. Det är bra grejjer alltså. 

 

Mer TV-shop åt folket!

 

 

Okej. Jag kan väl erkänna att jag eventuellt har spenderat de sista tjugo minutrarna med att se på The Magic Bullet reklamen på Youtube. Men alltså.. Den är verkligen så bra!

 

Okej. Vi måste prata lite om det här med terapi. Jag vet att det fortfarande finns människor där ute som tror att man bara går i terapi om man är psykiskt sjuk. Det finns även de som tycker att det är något skamfullt och att man helst inte ska prata om det. Men så är det ju inte. Vi går alla omkring med svåra upplevelser som vi kanske inte har verktyg till att hantera. Och där kommer terapin in i bilden. 

 

Själv har jag gått i terapi i omgångar sedan jag var sjutton. Jag har varit hos läkare, kuratorer, psykologer, psykiatriker, NLP terapeuter och samtalsterapeuter. Jag har fått älta, gråta ut, vara arg, klaga, bli förbannad, släppt ut frustration och ältat lite till. Jag har pratat om händelser som har gjort ont som påverkat mig i mitt vardagsliv utan att jag ens varit medveten om det. Jag har rett ut min bakgrund, min uppväxt, mina val av partner och vänner. Jag har fått en förståelse för hur jag själv reagerar och framför allt varför. Det gör att jag i större mån kan ta aktiva val och påverka mitt liv i en riktning jag själv väljer istället för att famla i blindo.

 

Personligen tror jag att alla skulle behöva gå i terapi. Om inte annat för att få prata av sig men också för att lära känna sig själv. Det är något väldigt speciellt det där med att en annan person ger dig hundra procent uppmärksamhet utan några baktankar. Att någon verkligen lyssnar istället för att bara vänta på att själv få prata. 

 

Och efter en terapitimme kan man känna sig lite vimmelkantig. För det är en process. Och det är ett jädra jobb. Så då kan man få göra lite som man vill. Själv avslutar jag idag min terapi med rosa bubbel och chokladbollar. Bara för att. 

 

Att gå i terapi är den absolut bästa investeringen ni någonsin kan göra i er själva. 

 

Okej. Så jag fick den fantastiska idén att jag skulle se två skräckfilmer på raken här en söndagkväll. Ensam hemma. Jag vet inte hur jag tänkte där men det var i alla fall det jag gjorde.

 

Huset som Gud glömde, eller The Amityville Horror som den heter egentligen, var måttstocken på om du var modig eller inte när jag var liten. Originalfilmen kom ut 1979 och jag kommer ihåg hur de tuffa i klassen satt i matsalen och pratade om den här filmen och hur hemsk den var. Vi var bara sju år, men ändå var det alltid någon som haft en storebror som visat filmen. Jag fick höra om väggar som blödde, stolar som flyttade på sig och hemska saker i garderoberna. Och den var verklighetsbaserad. Och det där satte sig liksom i mig. Jag har vägrat att se den, jag har helt enkelt inte vågat. Men nu när jag ska fylla trettio tänkte jag att det kanske är dags att bli lite modig. 

 

Så i söndags kväll satte jag mig ner vid köksbordet, letade fram en version som gick att streama på datorn och satte igång. Det tog ungefär tjugo minuter, sedan var jag tvungen att ta en mental paus genom att gå och göra te. Tjugo minuter senare stängde jag av ljudet och tre minuter efter det satt jag med händerna för ögonen och smygkikade mellan fingrarna. 

 

Kan ni se det framför er? Uppstaplad på en barstol med händerna för ansiktet framför en dator som visar en film utan ljud. 

 

Modig var det ja. 

 

Men det gick bra till slut ändå. Jag såg hela filmen och jag gillade ju den. Jag älskar ju skräckfilmer där jag faktiskt blir skrämd. Annars har ju filmen ett problem. Heta skräckfilm utan att skrämma publiken? Nej, det går ju inte. Så efteråt satte jag mig naturligtvis och googlade varenda liten detalj om händelsen som filmen är byggd på. Så jodå. Det var en bra film. Och jag ska nog se den igen.. typ.. snart. 

 

Sedan såg jag ju Carrie direkt efteråt. Och ja.. Det är ju en klassiker. Men hemsk, det var den inte. Så jag blev ganska besviken kan jag ju erkänna. Som sagt. Heta skräckfilm utan att skrämma publiken? Inte acceptabelt. 

 

Vill ni bli skrämda?

Se The Amityville Horror (1979 eller 2005)

Vill ni inte bli skrämda?

Se Carrie (1976 eller 2013)