Sverige vs. Norge

Sista dagen i Norge för mej var i söndags. Det finns inte så mycket att säga om söndagen. Jag vaknade, gick upp, packade ihop mej och mina saker och placerade mej själv på bussen som tog mej tillbaka till Göteborg. Men det var med ett tungt hjärta jag lämnade vårt grannland. Jag har lärt mej en del saker om både Sverige och Norge under dom här två veckorna jag varit iväg.

Om Sverige:
- Svenskar pratar sjukt högt när de går omkring på stan.
- De flesta svenskar tror att de förstår norska utan svårigheter.. det gör dom inte.
- Svenskar gör ofta narr av Norge och norrmän. Punkt.
- Svenskar tror att de är bättre än norrmän.. även om de bor i Norge.
- Trots att jantelagen är utbredd i Sverige tycker svenskar att de är bättre än alla andra.
- Sverige är ett USA-wannabe.

Om Norge:
- Norrmän tycker om svenskar och Sverige nästan lika mycket som dom tycker om norrmän och Norge.
- Norrmän förstår svenska utan svårigheter.
- Norrmän gör ofta narr av Sverige och svenskar.. med kärlek och glimten i ögat.
- Hela Norge stänger på söndagar och helgdagar.
- Hälften av alla tv-program som visas på tv är svenska.
- Kjedelig betyder tråkig.

Det jag främst upptäckte var att norrmän är otroligt mycket mer ödmjuka inför resten av världen än vad svenskar är. Det jag märkte det tydligast på var när Sverige inte gick vidare till final i ESC. Hela Sverige verkade stanna av och större delen av landet verkade tycka att vi aldrig mer skulle delta.. Vi var ju trots allt bäst, även om inte resten av Europa förstod det! När jag på ESC-finalen träffade norrmän och de fick reda på att jag var från Sverige beklagade de verkligen att vi inte gått vidare.. och menade det! Kan ni tänka er samma scenario i Sverige om Norge inte gått vidare? Jag tvivlar. Kanske är det Store-Lillebror syndromet.. kanske är det det inte. Men om det nu skulle vara så att Norge är lillebror är det väl inte så konstigt att jag tycker bättre om Norge än om Sverige? Jag är ju trots allt själv lillasyster.
Jag vill flytta till Norge!

Mr. Eurovision.



När jag var i Oslo bodde jag ju hemma hos Mikael. Och för att ni alla ska få en klar bild över vem Mikael är ska vi fortsätta på temat Norge-pojkarna. Vi började ju med Frederic och gick sedan över till Joel. Nu är det alltså Mikaels tur. På våren 2008 gick jag på en latinamerikans danskurs. Där lärde vi oss bland annat att dansa samba, cha-cha och jive. I denna danskurs fanns det många killar som inte var så jättebra på att dansa.. dessvärre. Det slutade ofta med att jag räknade högt, visade stegen eller helt enkelt tog över och började föra själv. Dessvärre är det ju inte riktigt det som är ens uppgift när man är tjej..
But a girl's gotta do what a girl's gotta do.

Det fanns dock ett par gudkorn i denna danskurs. Det fanns två eller tre killar som jag tyckte var sjukt roliga att dansa med, främst för att jag inte behövde visa dom deras steg utan lugnt kunde koncentrera mej på mej själv. En av dessa hade jag speciellt roligt med, eftersom han konstant hittade på egna steg som vi absolut inte lärt oss. Men jag såg det som en utmaning. En tjejs uppgift gällande pardans handlar ju om att få det att se ut som om det ska vara så, även om killen hittar på nya grejjer, gör fel eller för en bortåt skogen. Är man duktig ser det ändå snyggt ut. Så att dansa med någon som hade taktkänsla och var duktig, samtidigt som han hittade på egna steg innebar att jag skrattade så jag grät varje danspass. Danskursen slutade dock efter tio veckor, och trots mycket prat om att vi skulle försöka träffas allihopa igen och dansa tillsammans rann det ut i sanden.. som det ofta gör.

2008 gick sedan sin gilla gång, och plötsligt befann vi oss i november. Jag var då på en buggfest tillsammans med min bugginstruktörsvän Camilla och hennes elever. På denna fest fanns också Peter, Camillas buggpartner. Vi dansade bugg (en ganska ocool dans, men ändå sjukt rolig att dansa) och pratade järnet när det två av mina killar dök upp i dörren. (Mina killar = killar från min latinamerikanska danskurs.) Jag blev superförvånad! En av uppdykarna var även min favoritdanspartner som hittade på egna steg. Min första tanke var att de helt enkelt gått fel, eftersom det inte var varken cha-cha eller samba vi dansade.. men det visade sej att de var Peters vänner. Och för er som inte redan räknat ut det var favoritdanspartnern Mikael.

Efter detta har vi sedan hamnat på X antal fester tillsammans, eftersom Peter inte bara är Camillas danspartner utan också min vän. Det blir ju ofta så, att man hamnar på samma fester, när man har gemensamma vänner. Och efter en mycket motorljudsinspirerad fest i januari tillsammans med Peter, Sebastian och Mikael bjöd jag helt krasst in mej själv till Mikael som jag visste bodde i Oslo. Då hade vi träffast ungefär fem gånger på olika fester efter att danskursen slutat. Detta innebär, om man ska vara helt ärlig, att jag egentligen inte kände Mikael.. alls. Han var dock på direkt om att gå med på ESC som var mitt egentliga syfte till att åka till Oslo. Men trots att vi inte kände varandra speciellt bra innan jag åkte och våldgästade honom fungerade det hur bra som helst. Och vi var helt klart tjusigast av alla gästerna på ESC. Vi avslutar detta inlägg med mitt favoritcitat från Mikael:

- Att vara ful är ju ett socialt handikapp!

Share the moment in Oslo!

Igår var det ju ESC final.. om nu någon skulle missat det. Jag var såklart där. Uppladdningen inför kvällen började redan på eftermiddagen hemma hos Mikael. Han var inte så superpepp på att gå dit, men efter att ha tittat på båda semifinalerna i sträck och analyserat både kläder, låtval, engelskt uttal och vilka låtar som var bra och inte började även hans schlager-känsla sprida sej. Vi fortsatte även att lyssna på årets bidrag hela eftermiddagen medans vi (läs jag) sminkade oss (mej) och fixade håret. Fint ska det vara, såklart, så högklackat till mej och smoking till Mikael. Sedan var vi redo att bege oss. Redan på busshållplatsen mötte vi flera andra schlagerfantaster. Dessa kändes igen främst genom att:

- De allihopa hade någon form av flagga med sej.. Absolut vanligast var den norska flaggan (såklart).
- Det, om det inte fanns en flagga i sikte, hade något annat i de norska färgerna på sej.
- Alla diskuterade eller sjöng något av bidragen i årets festival. Populärast att sjunga på busshållplatsen var Nederländernas bidrag.
- Alla var på ett fantastiskt humör.
- Alla började prata med varandra så fort man såg någon annan i de norska färgerna.

Människor som uppfyllde dessa punkter fyllde sedan buss efter buss ut till Telenor Arena. Jag kunde inte sluta att le. Under bussfärden utbröt också allsång, till min stora glädje. Låten vi sjöng var, såklart, My heart is yours.. bland annat. Jag kände mej äntligen hemma! Det var underbart att inte längre vara ensam om att börja prata med främlingar, att brista ut i sång och att kunna alla länders bidrag till ESC innan finalen ännu varit. Jag ville liksom aldrig gå av den där bussen.



Fram kom vi till slut ändå. Och jäklar vad mycket folk det var! Överallt!! Och det var alla sorter. Allt ifrån smoking till flaggutstyrsel eller folkdräkt sågs skymta förbi på herrarna. På damerna verkade det mer eller mindre vara obligatoriskt att ha högklackat. Stämningen var hög. Det var ungefär som 17e maj, fast bättre! Alla var glada och alla delade samma intresse. Man kunde också känna förväntningarna i luften, men utan den där bittra eftersmaken av fientlighet. Det var bara ren glädje. Underbart!




Dessvärre hade inte jag och Mikael fått platser bredvid varandra. Det var i samma sektion och på samma rad, men det var en massa människor emellan. Det var synd, men inte mycket att göra åt. Jag var bara glad över att ha fått tag på biljetter alls. Jag fick nämligen höra att biljetter såldes samma dag för 5000 norska kronor, och då kändes plötsligt inte 1700 norska så farligt längre. Jag kan säga att det nästan var värt pengarna enbart för att få se Moldaviens bidrag live.. Där ingick den absolut coolaste saxofonisten och den coolaste violoinisten jag någonsin sett.



När det hela sedan satte igång började dock min kamera att krångla. Jag höll på att få krupp. Är det någon gång en kamera absolut inte får krångla är det ju när man är på ESC finalen! Jag kunde dock ta kort i alla fall, men den fortsatte att krångla hela kvällen. Jag misstänker dock att det kan ha berott på att den var överhettad, för ventilationssystemet i arenan verkade ha lagt av. Jag som bara hade en klänning på mej klarade mej ganska okej, även om det var varmt, men jag kan tänka mej att Mikael så gott som smälte bort i sin smoking borta på sin kant.



Själva tillställningen var väl ungefär som man kunde förvänta sej. Otrolig att se live! Stämningen i publiken höll i sej hela tiden. Det var allsång på hög nivå till varje bidrag. Speciellt när det var Islands och Greklands tur. Då kokade publiken! Annars var det ungefär som att sitta hemma i sitt eget vardagsrum tillsamans med 15 000 av sina närmaste vänner. Så fort det kom en mindre populär (läs tråkig) låt var det kisspaus för större delen av publiken. Kom det en låt man inte tyckte om var det spring ut till baren, vilket hemma hade klassats som låt-att-fylla-på-chips-skålen-till. Vilka det var behöver vi inte gå in närmare på, men det var mycket spring i gångarna.. så mycket kan jag säga.



Själv fick jag otroligt mycket komplimanger för min fina väska. Jag fick dock lite gliringar från andra svenskar som tyckte att jag svek mitt land.. men det är väl inte så konstigt med det bidraget vi skickade? Sedan var det ju ungefär världens finaste väska så jag hade nog köpt den även om jag inte skullat på ESC. När Tyskland sedan kammade hem segern jublade publiken, och så även jag. Varken Norge eller Israel som var mina andra favoriter kom ju på någon speciellt bra plats, så Tyskland var jag mer än nöjd med. Att sångerskan Lena sedan verkar vara ungefär världens sötaste lilla människa gör ju det hela bara ännu bättre. Mikaels kommentar till mej i morses var:

- Jaha, vad säger du. Ska vi åka till Berlin nästa år nu då eller?

Now he's hooked too! Woho!