Att upplevas som skrämmande.

Jag tänkte att vi skulle prata om rädsla idag. Egentligen kom jag in på tanken när jag satt och skrev ett helt annat inlägg. Jag satt och skrev om vad jag misstänker att folk har för fördomar mot mig. Och då kom jag in på rädsla. För jag har nämligen fått bekräftat för mig många gånger i mitt liv att när folk inte känner mig är de på något plan rädda för mig. Och detta är ett ganska intressant fenomen tycker jag. 
 
Ska vi ta det från början? Jag är 32 år gammal. Jag är 163 cm lång och har storlek 36,5 i skor. Jag har långa ögonfransar och någon form av Resting Bitch Face. Jag skriver inte meddelanden med en massa smileys för att "lätta upp stämningen" och tycker att det där fenomenet egentligen är ganska fånigt (varför kan folk inte bara utveckla sitt språk så att det tydligt framgår vad som menas istället för att använda sig av emojis och smileys?). Jag har svårt för oärliga människor och säger vanligtvis rakt ut exakt vad jag känner eller vad jag tänker. Det har gjort att jag hamnat i en del oväntade situationer (för den andra personen). Ett typexempel är när min chef artigt frågat mig hur det är med mig och till svar fått att jag har en jävla PMS och helst bara vill gå hem och ta livet av mig.
 
Är det så samhället uppfostrar oss till att svara vår chef när hen försöker hålla en positiv arbetsmiljö?
Nej.
Bryr jag mig?
Nej.  
 
Jag anser inte själv att jag är speciellt skrämmande. Jag är inte en speciellt stor person och jag har inget inneboende behov för att vara festens mittpunkt. Men jag är rak och jag är ärlig. Och jag säger rakt ut det andra tänker. Och jag vågar lyssna. Lyssna på riktigt. Ni vet, utan att avbryta. Utan att komma med en massa "Åh nej" eller "Jag vet EXAKT hur du har det"-kommentarer. Jag vågar stanna kvar i tystnaden. Och alltså.. Det kanske inte är så vanligt? Är det skrämmande? I min värld vore det allt annat än skrämmande eftersom det alltid är tydligt var jag står, men eftersom det inte är normen i samhället blir det kanske motsatt effekt? Men det är klart, allt som går lite utanför det vanliga är väl det folk blir rädda för? Det är ju ett klassiskt fenomen.  
 
Jag kommer också ofta på mig själv med att pusha andra till att bli lika tydliga som mig. När folk börjar "hinta" om att de för exempel vill låna min lägenhet eller behöver få skjuts någonstans ignorerar jag helt enkelt det tills de frågar mig rakt ut. Jag fick i min tonårstid höra att "man måste vara tydlig med mig eftersom jag inte förstår subtila hintar". Men det är snarare tvärtom. Jag förstår varenda hint, men jag väljer att ignorera det eftersom jag tycker att det är ett okunstruktivt sätt att kommunicera på. Och alltså.. Det är ju ingen som tycker om att bli pushad ut ur sin komfortzon. Så ja.. Det är klart att det är obekvämt. 
 
Nåja. Sak samma. Det är inte så viktigt egentligen. Jag hade bara en hel massa funderingar här en tisdagseftermiddag. På hur jag upplever mig själv och hur jag uppfattas av andra. Och hur olika det verkar vara. Men det är nog sällan de där två egentligen går hand-i-hand. 
 
 
 

Kommentera inlägget här :