Att prata lite Pokémon Go.

Kan vi prata lite om Pokémon Go? Ni vet, det där nya mobilspelet som har exploderat och fått folk att gå ut mitt i natten för att leta efter pokémon? Det är massa folk som är kritiska till det. Men jag förstår inte helt varför..? Spelet får folk att gå ut och röra sig, upptäcka nya platser i sin egen stad, prata med varandra, hjälpa varandra. Är inte det en bra sak? Jag förstår inte riktgit var all denna kritik kommer ifrån? 
 
Själv laddade jag hem spelet för en vecka sedan. Fram till idag har jag haft det igång när jag ändå är på väg någonstans. Till och från jobbet, fram och tillbaka till yogan. Ni fattar. Men idag var första gången jag var ute på en ren pokémon-promenad. Jag var ute i en timme. Solen sken, jag hittade nya gator, jag kände mig trygg på att hitta hem igen eftersom jag hade en karta framför mig. Och jag vet inte hur många andra jag mötte som också spelade. Äldre män, unga tjejer, någon med en hund, någon med en cigarett i mungipan, barn på sparkcykel. Och alla var lika engagerade. Och jag gillar det! Jag förstår fortfarande inte alla regler, men det spelar ingen roll. Den där extra glädjekicken när jag hittar en ny pokémon räcker för att jag ska vilja fortsätta. Och för att det ska bli lättare för er som inte spelar att känna igen en spelare har jag nedanför gjort en lista på de generella dragen.
 
Hur vet du om personen du möter är en Pokémon Go spelare? 
 
- Spelaren har ena armen är böjd vid armbågen i en 90 gradig vinkel. I handen vilar mobilen i ett fast grepp. Alltid! 
 
- Spelaren kan gå väldigt fort på trottoaren för att sedan, helt utan förvarning, tvärnita. Var försiktig när du går bakom en person med den välkända 90 gradiga vinkeln i armbågen. Risken är stor för att du kommer att gå in i hen om du inte är uppmärksam. 
 
- Spelaren står ofta lite nonchalant lutad mot en husvägg med mobilen i handen. Var säker på att det är ett gym i närheten, ett pokéstop eller kanske en ovanlig pokémon. Och står det en spelare där kommer det snart att komma fler. Hittar du en kan
 
- Spelare går ofta på gräset i parker, även om det finns gruslagda/asfalterade gångbanor. Den lite virrande blicken och sökande mobiltelefonen är en bra indikator på att det är en spelare och inte en vanlig gräsälskare. 
 
- Spelare har en tendens till att glömma bort att det finns en värld utanför spelet och kan därför kliva rätt ut i gatan utan att se sig för. Den som sa att det var ett ofarligt spel vet inte vad hen pratar om. 
 
Katten är inte riktigt lika road som jag är
 
Taggar: Pokémon Go, Spel, Spelare;

I'm ok.

Det är den 22 juli idag. För 6 år sedan betydde den här dagen att jag hade namnsdag. Idag betyder den något annat. För fem år sedan sprängdes en bomb i Oslo centrum när jag satt på jobbet. Några timmar senare började en massaker utspela sig på en ö inte många mil härifrån. Och trots att det har gått fem år är vi som bor här forfarande påverkade. 
 
Min arbetsdag startade idag med att jag och mina kollegor satt runt bordet och berättade för varandra vad vi gjorde för fem år sedan. Någon satt på bussen när bomben gick av, någon skulle ha varit precis i de kvarteren men fick i sista sekund ändrade planer, någon kände någon som känt tryckvågen, fått inre blödningar och hamnat i sådan chock att hen rullat hem på en skateboard och gått och lagt sig i sin säng innan någon hittade hen. De flesta infödda Oslobor känner någon som påverkats direkt, någon som skadades eller någon som dog. Jag tillhör, mig veterligen, inte den kategorin. Men var vi alla befann oss den 22 juli 2011 kommer vi nog alltid att minnas.. 
 
 
Taggar: 22.07.2011;

Trøndelag.

Det gick jättebra i Trøndelag. Såklart. Varför skulle det inte ha gjort det? Att min hjärna går in i panikmode har ju ingenting med verkligheten att göra. Så istället för katastrof blev det mys i regnet, hyttetur, skogsvandring, hjortronbeskådning, nybakat glutenfritt bröd till frukosten precis till bara mig och lite extra omhändertagande. 
 
Det var så otroligt mysigt. Men det jag inte helt klarade av att komma över var naturen. Vet ni hur olik naturen är så högt upp i landet? Frodiga skogar, grönt överallt, höga fjäll och plötsligt bara tomt högst upp. Ja.. Förutom något stackars träd på toppen av fjället som tydligen inte fått meddelandet om att de inte ska kunna växa så många meter över havet.
 
Det kanske var för länge sedan jag var utanför stan, men det kändes verkligen som om jag kommit till en annan planet. Och vilda hjortron? Det hade jag aldrig sett förut. Jag hade liksom fått för mig att de växte på taggiga buskar, ungefär som hallon. Men istället växte de på små, små plantor precis vid marken. Just det där sista vågade jag dock inte säga högt. Jag hade redan uttalat mig så otroligt stads-mässigt under resan så jag vågade liksom inte erkänna att jag inte visste hur hjortron växte. Då hade jag väl fått stämpeln på mig att aldrig ha varit i skogen förut.. Vilket inte är väldigt långt ifrån verkligheten. I alla fall inte de sista åren. 
 
Och packningen. Herregud vad svårt det var att packa! Jag hade fått besked om att det var kallare uppe i norr. Mellan 13-17 grader. Men alltså.. Mitten av juli. Hur kallt kunde det vara? Så jag helgarderade mig och tog med mig både vantar och regnjacka, bikini och solskyddsfaktor. 
 
För att sammanfatta det hela kan vi väl lugnt säga att bikinin tryggt låg kvar i väskan medan regnjackan blev använd flitigt. 
 
 
Taggar: Hjortron, Natur, Trøndelag;