Kroppen minns.

Jag såg dig. För första gången på år, såg jag dig. Det vara bara en millisekund men det räckte för att ge mig hjärtklappning och adrenalinpåslag. Och du såg mig. Du stirrade. Och det var antagligen den där blicken som gjorde att jag upptäckte dig, det som gjorde att jag tittade åt ditt håll. Du hade solglasögon på dig, men den där genomborrande blicken gick inte att ta miste på. Och hela jag började skaka. 
 
Jag låtsades som om jag inte såg, som om jag inte hade en aning om vad som stod på andra sidan gatan. Jag ville inte ge dig den tillfredställelsen. Det kändes inte som om jag fick panik, men jag kunde inte för mitt liv få händerna att sluta skaka. De fortsatte en halvtimme efter att jag lämnat platsen. Bara jag skriver om händelsen nu, veckor efteråt, börjar mina händer skaka igen. För vet du? Kroppen minns. 
 
Jag är expert på att bortförklara, låtsas som om jag inte blir påverkad, inte skadas. Men kroppen minns mer än hjärnan vill erkänna. För plötsligt kom allt rusande tillbaka till mig. Dina händer runt min hals, knakandet i underarmen när du höll fast mig, motviljan med att få in fingrar i delar av kroppen jag inte godkänt. Du slog aldrig. Skulle aldrig slå. Men du skadade mig på andra sätt. Och kroppen reagerade plötsligt som om den sett ett rovdjur av det värsta slag. 
 
Du tror att du var bra för mig, men att jag fortfarande går i terapi för att bearbeta vad du gjorde kommer du aldrig att förstå. Du skadade mig mer än någon annan någonsin gjort. 
 
Du tillhör en period av mitt liv som jag överlevde.
Och du kommer aldrig att kunna skada mig igen!
Taggar: Kroppen minns;

Kommentera inlägget här :