A mad angel

Jag satt precis och rensade bland mina bilder på datorn. Jag gör det ibland.. Inte till långt när tillräckligt ofta som jag borde, men det ger mig ändå en viss tillfredställelse att radera bilder som är på ungefär ingenting. Det brukar bli ett par hundra sådana som åker i den virituella soptunnan. Men så ramlade jag in på ett gammalt album med Pole Dance-videor från tiden jag dansade. Och alltså.. Jag var verkligen sjukt mycket duktigare än vad jag någonsin gav mig själv cred för. Jag har filmat trix som jag inte har några som helst minnen av att jag klarat av, jag hittade videoklipp på mig själv i underliga konstellationer med huvudet rakt ner och jag såg mig själv dansa med en passion och en känsla jag helt glömt bort. 

 

Men jag såg inte mig själv som duktig när jag instruerade på heltid. Jag visste att jag var en duktig instruktör, men en duktig dansare? Jag såg bara mina egna brister. Jag klarade inte av att gå ner i spagat, jag var (ur en dansares ögon sett) extremt ovig, jag pratade inte dans-språk (eftersom jag kommer från en helt dansfri bakgrund) och jag klarade bara av att se på trixen jag själv inte klarade. De där trixen jag faktiskt klarade och utvecklade mig med, de blev liksom aldrig speciellt viktiga. De måste ju ha varit "enkla".. Jag klarade ju dem. 

 

Idag såg jag någonting annat. Jag såg en liten, smal, muskulös tjej som flög runt en stång och trotsade tyngdlagen. 

 

Varför såg jag aldrig det då? 

 

Häromdagen jobbade jag dag och kom hem runt halv fyra. Jag gör det när jag jobbar dag. Och när jag kom hem slocknade jag. Det är förvisso inget ovanligt, jag har en tendens till att sova en stund på dagen när jag har gått upp kl. 06.00. Kalla mig pensionär om ni vill, men det är lite så jag funkar. Men det som var annorlunda den här dagen var att jag inte sov en stund. Jag sov i två timmar. Och jag somnade innan jag ens hunnit äta middag (något som inte är helt hälsosamt för mitt humör). 

 

När jag sedan vaknat var klockan närmare 19.00 och jag klarade av att hålla mig vaken i tre timmar till. Sedan somnade jag.. igen. Det var knappt så att jag klarade av att ta mig de tre metrarna från soffan till sängen innan jag blev halvt medvetslös. 

 

Dagen efter vaknade jag tidigt och kände mig ganska utvilad (konstigt vore väl annars?). Så jag gick upp, duschade, åt frukost och satte mig i soffan.. och somnade. Som tur var var jag ledig dagen till ära, annars hade det kunnat ställa till problem. En timme senare vaknade jag ganska rejält desorienterad. Vad var det egentligen som hände? Och min förvirring fortsatte när jag var tvungen att gå och lägga mig redan 21.30 för att jag helt enkelt inte klarade av att vara vaken mer. 

 

Och alltså.. På två dygn sov jag nästan halva tiden. Och det var ganska länge sedan det var så här för mig. Så jag började tänka tillbaka. Jag sov på det sättet när jag var tonåring.. Men det gör väl å andra sidan alla? Men den där dödströttheten.. Det där fysiska som gjorde att det bara inte gick att hålla sig vaken.. Den hade jag inte uplevt på flera år.. Inte sedan det var vardag för mig.. Inte sedan jag slutade med.. 

 

Gluten. 

 

Celiaki. Gluten. Japp. Det var den enda vettiga förklaringen jag kunde komma på. Jag måste ha fått i mig någonting jag inte tålt. För den där dödströttheten som går ut på att det inte fysiskt går att hålla sig vaken har jag inte upplevt sedan jag slutade att äta gluten. Det kan dock inte ha varit några stora mängder jag fått i mig för jag upplevde inga fysiska besvär. Inget magont. Inte uppblåst. Ingenting. Men den där tröttheten.. Den är inte att leka med. 

 

Så.. Kontentan av det hela: 

Har du celiaki, ät inte havre-barer som delas ut gratis på stan. Bara gör det inte. Det är inte värt det. Även om det inte står ett enda ord om gluten på förpackningen. Chansa inte. I alla fall inte om du inte har ett par dagars ledigt från jobbet så att du kan spendera större delen av dagen sovandes. 

 

Och alltså.. De var inte ens speciellt goda. 

 

Jag vaknade upp idag och kände mig ganska nöjd med livet. Men ack vad livet kände sig missnöjt med mig. Det tog nämligen inte många minuter efter mitt uppvaknande innan jag insåg att livet definitivt inte var på min sida. Inte idag. För plötsligt hade planerna jag gjort vänts uppochner och min hjärna gick in i panik-mode. "Herre Gud?! Blir det inte exakt så som jag hade tänkt, då gååååååååår det ju bara inte! INGENTING FUNGERAR!" Och så börjar jag hyperventilera lite härligt. Min hjärna har en tendens till att reagera så ibland. Ja.. Oftare än vad jag hade önskat om vi ska vara helt ärliga. Men jag har ju den hjärnan jag har så det är ju bara till att gilla läget. 

 

En kopp te i sängen, lite lugnt, snällt prat och Friends på tv gjorde i alla fall situationen lite lättare en stund senare. I alla fall ett tag. 

 

Någon timme senare befann jag mig dock ensam vid köksbordet. Där satt jag i godan ro och scrollade igenom mitt fb flöde. Big misstake! Där hittade jag nämligen en video som gick igång helt av sig själv och ungefär två minuter senare satt jag på stolen och fullkomligt hulkade av gråt. Sminket rann, tårarna rann, näsan rann. Vi kan väl säga att jag plötsligt var en lite mer flytande version av mig själv. Jag lyckades dock samla ihop mig så pass mycket att jag klarade av att svara i telefonen när den ringde. 

 

Men i efterskalvet av kaoset som precis sköljt över mig skulle jag bara berätta lite snabbt vad som hänt, och började då (såklart) att storgråta igen. Men den här gången klarade jag inte av att inte se mig själv utifrån vilket gjorde att jag samtidigt började gapskratta åt mig själv. Så jag grät så att jag hulkade samtidigt som jag skrattade så att jag inte fick luft. Är inte det en helt ny talang så vet inte jag..

 

Men ni tror väl inte att dagen är slut här? Nej nej. Hittills hade klockan hunnit bli tio. På morgonen. 

 

Och det var ungefär i den stilen dagen fortsatte. Jag skulle träffa människor jag inte träffat förr vilket ledde till panik och undvikande. Det resulterade i att jag inte träffade någon på hela dagen som jag inte tidigare träffat. Jag skulle möta en kompis och ta en kaffe och var tvungen att vänta på henne i tre minuter vilket gjorde att jag höll på att börja gråta igen. Jag blev medbjuden på att ta ett glas vin på kvällen men bara tanken på det gjorde att jag fick lust till att krypa under en sten. När kvällen äntligen kom bestämde jag mig i alla fall för att se på en film, men vad tror ni händer? Självklart började jag gråta även då. 

 

Vi kan väl lugn konstatera att jag just nu befinner mig i någon form av hormonmonsters grepp. Att kalla mig instabil är just nu en grov underdrift.

 

Visst är det väl härligt med PMS?