A mad angel

Resan till New York blev väldigt lyckad. Och jag är väldigt glad över att jag fick dela resan tillsammans med Marie. Jag är ju van vid att resa ensam och därför bara kunna anpassa mig efter mig själv, men Marie kan vara den enklaste människan jag någonsin varit ute med. Vi hade pratat ganska mycket redan innan vi åkte om hur vi fungerar när vi reser, och det kanske är det bästa tipset jag kan ge inför en resa tillsammans med någon ny. Berätta hur du vill ha det, hur du fungerar och vad du tycker om och inte. Det gör det otroligt mycket lättare att vara öppen när ni väl är ute. 

 

Jag och Marie hade inga som helst problem att dela på oss. Var jag trött gick jag tillbaka till hotellet medans hon fortsatte att shoppa. Var hon sliten gick jag en promenad själv. Det var som att resa ensam fast ändå ha någon att dela det med. Och eftersom Marie känner till min bakgrund, att jag har en tendens till att anpassa halvt ihjäl mig efter andra och att min energinivå just nu inte är där den brukar hjälpte hon mig massor. Hon såg till att jag provade kläder i butiker, hämtade nya storlekar, kom med förslag. Och hon tappade aldrig tålamodet eller visade någon som helst tendenser till att tröttna för att jag tog för lång tid på mig vilket gjorde att jag faktiskt kunde fokusera på mig själv. Och det är jag otroligt tacksam för! 

 

New York är en speciell stad. En fantastisk stad på många sätt. Och, som vi varit inne på förut, en drömstad för många att bo i. Själv ville jag mest lägga mig ner och gråta fyra gånger om dagen. För välfärdssystemet i USA är inte där det borde vara. Så många hemlösa. Så många som bad om pengar. Varje gång någon förklarade att de inte hade mat, att de var hungriga, att de inte hade ätit på flera dagar brast någonting inuti och det enda jag kunde fokusera på var att hålla ihop. Människor som hamnat mellan stolarna, som inte har något säkerhetsnät. Som plötsligt blivit utkastade utan någon som tar emot. Och det gjorde ont att se. Riktigt ont. Och det skapade extremt mycket ångest. 

 

Men det var en fin resa. En lugn resa. Och Marie sa flera gånger på hemvägen att det var precis det här hon behövde. Ingen stress. Tiden att göra vad som föll oss in. Inget uppbokat innan. Inga krav på att göra ditten eller datten. Inga entréavgifter, inga köer. Inga irritationsmoment för att det var för mycket folk på ett och samma ställe. Semester.  

 

Den fantastiska staden med den mörka baksidan. 

New York, New York, I'll see you soon again.

 

Ska vi ta en lite redovisning av hemresan också? Vi reste hem på lördag kväll vilket innebar att vi fortfarande hade hela dagen att slå ihjäl. Så vi tog tillfället i akt att ta tag i allt det där barnsliga som två trettioåriga damer kanske inte egentligen borde bry sig om. Men alltså.. Jag kommer ju aldrig att bli äldre än åtta år så det var ju bara att slå ner ungarna som var ivägen och roa sig själv. 

 

Först var det M&M som stod på schemat. Och jag har insett att jag nog är en av de som är mest fascinerad av godis i hela världen. Antagligen för att jag inte äter det själv. Men jag tycker att det är så fint. Alla färgerna på alla M&M's som pryder väggarna, den söta doften som fyller salen och den gigantiska marknadsföringen de har lyckats att skapa runt sitt märke. Det är lockande. Och jag tycker verkligen om att gå där inne och fyllas av lycka. Om det bara hade varit 15 årsgräns in i butiken hade det varit helt fantastiskt. 

Sedan bar det av till Toys'R'Us. Och där hittade jag mina favoriter, Minions! Och plötsligt var jag gladare än varenda unge där inne. Och snart var det dags för photoshoot. Bild med bara minion, bild med mig och minion, blid med Marie och minion. Och plötsligt hade vi startat en trend och det blev kö för att ta kort med den. Yup. Släpp in mig i en leksaksbutik och jag vet exakt vad jag ska göra för att få upp populariteten. Jag undrar om det finns jobb som typ leksakstestare eller något. Hade passat mig perfekt. 

 

Men alltså.. Att sälja iPader i en leksaksbutik tyckte jag kändes lite som att gå över gränsen. 

Fast folk är ju inte kloka så det går väl hand i hand. 

 

 

Hemresan gick sedan förhållandevis smärtfritt. Väl på flygplatsen fick vi vägt våra väskor och för att undvika en bot på 200 dollar för att ha övervikt var det bara att ställa sig och packa om. Det innebar att jag själv åkte hem med två vinterkappor och en fejk-pälsväst på mig samt fick knö ner två stora doftljus i handväskan för att klara mig undan. Behöver jag säga att det där med att bära handbagaget och sedan försöka lyfta upp väskan i facken ovanför huvudet på planet var ganska jobbigt? 

 

Resan i sig gick helt fint. Jag lyckades sova största delen av vägen och väcktes bara när det var dags för mat. Vi landade sedan en timme för sent men det gjorde desto mindre. Det var när jag kom hem som det stora jobbet började. Jobbet med att hålla sig vaken. Och det vet ju alla att lättaste sättet att hålla sig vaken är att hålla sig sysselsatt. Så inom ett par timmar hade jag packat upp båda väskorna, tvättat två maskiner med tvätt samt fått igång diskmaskinen. Sedan var det ett par timmars vandrande fram och tillbaka innan jag äntligen tillät mig själv att sova. 

 

Ingen jetlag på hemvägen. Woho!

Och så kom vi då fram till fredagen. The Not-Black-Friday-Fredagen. Så jag och Marie tog tag i den sista shoppingen och gav oss sedan iväg ner till SoHo. Där höll jag på att göra en storslagen entré genom att stå på huvudet vid ett övergångsställe. Och då pratar vi inte det där kontrollerade huvudståendet jag gör ibland för att kolla om jag fortfarande kan, utan det där okontrollerade som kommer efter ett snubblande. Men jag klarade mig som tur var. Men hade inte Marie funnits där bredvid som någon form av staket att hugga tag i hade jag gjort en ordentlig vurpa. 

 

Så efter ännu en dag av strosande och pengaspenderande (HUR kan det vara så svårt att hålla i pengarna utomlands? Kan det vara för att allt står i dollar och hjärnan inte kopplar hur dyrt det egentligen är? Eller är det för att jag får för mig att pengar inte gills när jag är utomlands?) bestämde vi oss för att gå och ta en drink på kvällen. Men den här gången beslutade vi oss för att inte gå ner till hotellbaren. Vi ville liksom inte riskera att ha en bakfylledag på hemresedagen. 

 

Så det var bara att sätta igång. Hitta en bar i New York. Hur svårt kunde det vara? Men ja. Lite svårare än vad vi först hade trott visade det sig. Först gick vi nämligen till Hardrock Café på Times Square, men efter ett varv där inne där vi fick kriga oss fram med väskorna framför oss som sköld insåg vi att det var så fullt kring baren att vi inte ens kunde komma fram för att beställa ett glas vin bestämde vi oss för att pröva lyckan någon annanstans. Så det var bara att bege sig ut igen. Och då ramlade vi över Jekyll & Hyde Club. 

 

Jodå. En tema-klubb/bar/restaurant. Och jag älskade det! Stället var uppbyggt som ett gammalt hus med stora glasskåp som innehöll allt från djurskallar till skelettdelar. Väggarna pryddes mumier, gamla rustningar, shrunken heads, mumier och ett hajhuvud. Och med jämna mellanrum började någon av statyerna/väggprydnaderna att prata och hela stället exploderade. Och mitt i en konversation kunde Abraham Lincoln komma fram och prata med oss för att sedan avbrytas av Svarta Madam. Och drinkarna ska vi inte tala om! Temadrinkar med namn som Sweet Poison, Kiss of Death och Zombie. Goda var de också. Och när jag beställde en enkel Irish Coffee fick jag in någonting som mer såg ut som en fancy milkshake. 

 

Varför, varför finns inte sådana temabarer här? 

Är ni i New York, se till att gå dit.