Defying gravity.

Jag satt precis och rensade bland mina bilder på datorn. Jag gör det ibland.. Inte till långt när tillräckligt ofta som jag borde, men det ger mig ändå en viss tillfredställelse att radera bilder som är på ungefär ingenting. Det brukar bli ett par hundra sådana som åker i den virituella soptunnan. Men så ramlade jag in på ett gammalt album med Pole Dance-videor från tiden jag dansade. Och alltså.. Jag var verkligen sjukt mycket duktigare än vad jag någonsin gav mig själv cred för. Jag har filmat trix som jag inte har några som helst minnen av att jag klarat av, jag hittade videoklipp på mig själv i underliga konstellationer med huvudet rakt ner och jag såg mig själv dansa med en passion och en känsla jag helt glömt bort. 
 
Men jag såg inte mig själv som duktig när jag instruerade på heltid. Jag visste att jag var en duktig instruktör, men en duktig dansare? Jag såg bara mina egna brister. Jag klarade inte av att gå ner i spagat, jag var (ur en dansares ögon sett) extremt ovig, jag pratade inte dans-språk (eftersom jag kommer från en helt dansfri bakgrund) och jag klarade bara av att se på trixen jag själv inte klarade. De där trixen jag faktiskt klarade och utvecklade mig med, de blev liksom aldrig speciellt viktiga. De måste ju ha varit "enkla".. Jag klarade ju dem. 
 
Idag såg jag någonting annat. Jag såg en liten, smal, muskulös tjej som flög runt en stång och trotsade tyngdlagen. 
 
Varför såg jag aldrig det då? 
 
 
 
Taggar: Minnen, Pole dance, Trotsa tyngdlagen;

Adjö.

Då var det dags att säga adjö. Du har varit mig trogen länge. Det är väl närmare fyra år vi har hållt ihop nu? Stadig har du varit och jag har alltid kunnat lita på dig. Inte som den som var före dig, som nära på lät mig krascha rakt genom fönstret. Den som gjorde att jag hamnade i en sådan chock att jag inte visste om jag någonsin skulle kunna lita på någon annan. Men när du klev in i mitt liv ändrades det direkt. 
 
Du har gett mig blåmärken och brännmärken och fått mig att undra om jag kan visa mig utomhus i shorts på sommaren. Skadorna du har orsakat mig har lett till många undrande blickar. Men jag har alltid hållit dig bakom ryggen. Vad folk än har sagt. Och jag har gett igen. Jag har skrikit och sparkat på dig. Jag har skällt ut dig och gett dig skulden för mina egna tillkortakommanden. Men vad jag än har sagt, vad jag än har gjort har du inte rubbat dig en milimeter. 
 
Men nu är det dags att gå skilda vägar. Jag har insett att vårt förhållande är skadligare för mig än vad det är för dig och då är det dags att lämna. Låta dig vandra vidare till en ännu oförstörd kvinna. Någon som är ny och exalterad över att få ha dig i sitt liv. För just nu gör du bara ont. 
 
Så imorgon säljer jag dig med gott samvete. 
Kära stång, du har varit mig trogen.
 
 
 
 
 
Taggar: Adjö, Dags att gå vidare, Pole, Pole dance, Stång;

Träning.

När jag skulle hem från min fotografering i lördags frös jag så att jag skakade. Och när såg jag bussen komma högre upp i backen slängde jag ihop alla saker och sprang. Jag sprang allt vad jag kunde för att inte missa den. För just då kändes det fullkomligt omöjligt att vänta i tio minuter på nästa. 
 
Och vet ni? Idag har jag träningsvärk. Från att springa till bussen! Kära någon. Jag fick ju träningsförbud i december, så efter att jag slutade att dansa har jag inte tränat alls. Och att gå från att träna tio-tolv timmar i veckan till att inte träna alls har tydligen påverkat kroppen mer än vad jag trodde. För idag har jag träningsvärk i vaderna, på insida låren och i vänster axel. 
 
November 2012.
Nu får jag träningsvärk av två situps.
Taggar: Dåligt tränad, Magmuskler, Springa till bussen, Träningsvärk, Vältränad;