Mitt mantra.

När jag var 18 år gick jag på min första yogaklass. Klockan var åtta på morgonen, det var mörkt ute och rummet var fyllt med tända ljus. Yogainstruktören ledde mig igenom de olika positionerna med lugn och mjuk stämma och efteråt visste jag inte helt vad jag skulle tycka. Jag hade gått dit med inställningen att jag skulle träna, men jag gick därifrån utan att ens ha blivit svettig. Var yoga verkligen något för mig?  
 
Men jag fortsatte. Och jag fortsatte lite till. Till en början gick jag mest för att jag tyckte det var spännande att utmana mitt eget balanssinne och min flexibilitet. Jag kände mig duktig när jag klarade av att komma upp i brygga utan svårigheter och första gången jag kunde balansera på huvudet kände jag mig löjligt stolt. Men med åren har inställningen till yoga förändrat sig. Jag går inte längre på yoga för att bli vig eller stark. Jag går för att få ro i själen. Jag har flyttat fokuset från det yttre till det inre. 
 
I november började jag att gå på en yogastudio som håller i klasser i värmeyoga. Det är 40 grader varmt i rummet och svetten rinner. Står jag i en position med huvudet nedåt kan jag höra när svettdropparna lämnar min kropp och träffar mattan. De första gångerna trodde jag att jag skulle dö. Hjärtat bultade, lungorna sved och det kändes som om hela min kropp skrek efter syre. Det var, helt ärligt, ingen trevlig upplevelse. Men det är just det där fysiska som gör att jag klarar av att stänga av hjärnan. För i en så utmanande situation klarar jag inte av att tänka på någonting annat än att just andas. 
 
Jag andas. Jag accepterar. 
 
Det är det som är mitt mantra. På varje inandning påminner jag mig själv om att jag andas, och på varje utandning försöker jag att acceptera. Acceptera att världen ser ut som den gör. Acceptera att min kropp gör sitt bästa. Acceptera att jag inte kan påverka andra människor. Acceptera att min hjärna spelar mig spratt. Acceptera att det jag gör är nog. Och jag andas.
 
Jag jobbar med att acceptera och att släppa taget. Det är svårare än det låter. 
 
Vissa dagarna rinner tårarna. Andra dagar skrattar jag. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Andra gånger svartnar det för ögonen. Jag vet aldrig innan klassen hur jag kommer att reagera när jag rullar ut min matta. 
 
Det är tur att jag har den finaste mattan i hela världen. 
 
Upward facing dog (cat)? 
 
Taggar: Acceptera, Mantra, Yoga;

Kommentera inlägget här :