A mad angel

Jag var ensam hemma igår och bestämde mig för att ta mig ett glas vin. Jag började titta på en film jag inte sett på många år och kom plötsligt på en annan film jag inte sett på minst lika länge. Dirty Dancing. Så jag letade upp den på datorn och tryckte på start. De svartvita slowmotionbilderna och den nasala sången hade knappt hunnit börja innan jag plötsligt kastades tillbaka i tiden.

 

Det var en sommar för länge sedan. Jag har svårt för att placera det korrekt på en tidsplan, men det kan ha varit sommaren -94. Det var en av de varmaste och soligaste sommrarna jag upplevt, inte bara vädermässigt. Det var en sommar med smak av Bonbon godis som hette Öronvax och där mina fotsulor var så härdade att jag utan svårigheter kunde springa barfota över stora grusplan. Jag sjöng med till radion om att vi gräver guld i USA och tittade på fotbollsmatcher jag egentligen inte var intresserad av. Jag hade brunbrända ben och umgicks dagligen med min två år äldre granne. 

 

Jag hade precis slutat fyran och hon hade slutat sexan. Det var den sista sommaren när vi båda var barn. Året efter skulle hon börja på högstadiet och ingenting skulle någonsin bli det samma igen. Men just den där sommaren lekte vi fortfarande, ni vet, så som barn leker. Vi satt uppkrupna i en gammal soffa i våran carport och spelade in egna radioprogram på en bandspelare. När vi sedan spelade upp dem för varandra igen skrattade vi så att vi grät. Vi sov i tält som sattes upp på baksidan av något av våra hus och vi matade hennes kanin med maskrosblad. Dirty Dancing hade precis gått på tv och hon hade spelat in filmen på VHS. Och vi såg den om och om igen samtidigt som vi åt isglass med smak av hallonlakrits köpt från Hemglassbilen. Och vi kommenterade det samma varje gång. Hur fult han i blå strumpor dansade, vilket konstigt namn Frances var, att det minsann syntes att hon hade trosor på sig i sängen och att det var jättefånigt att de mimade till låten på slutet. Och när filmen var slut såg vi den en gång till. Och jag önskade innerligt att jag någon gång skulle få lära mig att dansa. Dansa på riktigt. 

 

Sommaren -94 var min sista sommar där jag var förskonad från vuxenvärldens problem. Jag var nio år gammal och hade min sista riktigt barnsliga sommar. Jag kanske blandar ihop årtalen, jag kanske blandar ihop händelserna. Men smaken av isglass och den innerliga längtan efter att få dansa kommer nog alltid att vara ihopkopplad med Dirty Dancing för mig. Och varje gång jag hör introt till (I've had) The time of my life kommer jag inuti mig känna mig som en nioåring med brunbrända ben och härdade fotsulor som hade den mest självklara vänskap i hela världen..

 

Och så sitter jag här igen och orden vill liksom inte komma ut. Jag funderar, vrider och vänder, skriver många rader, läser igenom och raderar igen. För det vill sig liksom inte. Jag funderar på om jag råkat sätta mig själv i ett bås gällande mitt skrivande. Att jag plötsligt sätter en press på mig att allt jag skriver ska ha ett sammanhang och en ordföljd som flyter perfekt. Det ska dessutom vara innehållsrikt och gärna humoristiskt. Vissa gånger går det lätt. Då bara rinner orden ur mig. Andra gånger, som nu, känns hjärnan som gröt. Jag märker också att jag lägger mer och mer tid på att hitta de rätta formuleringarna på svenska. Det kommer inte lika naturligt längre. Jag hittar det norska eller det engelska ordet, men kan inte för mitt liv komma på det svenska. Det gör att jag lägger en hel del tid på att googla översättningar. Översättningar från andra språk till mitt modersmål.

 

Jag vet inte hur det är för er när ni skriver, men för mig blir det ofta en besatthet att hitta precis de rätta orden för att beskriva den rätta känslan. Och att jaga ord som döljer sig i en dimma blir snabbt slitsamt. 

 

Men jag har semester nu. Det kanske bara är så att min hjärna gått in i viloläge. Jag vet inte så noga. Det spelar mindre roll. Jag räknar med att orden kommer tillbaka till mig om ett tag. Det gör de alltid. 

 

Så jag gjorde ett test. Ni vet ett sådant där test som finns överallt på facebook. Det är allt från vilken Disney-figur du är till hur du skulle sett ut om du var det motsatta könet. De här testen cirkulerar överallt och de flesta stoltserar högtidligt med sina testresultat. Själv gör jag ganska många tester jag också, men jag publicerar mer eller mindre aldrig resultaten. Jag vet ju att det är helt sjukt ointressant för någon annan att läsa. Jag menar, jag bryr väl mig inte om hur en gammal klasskompis kommer att se ut som gammal när jag bara är intresserad av att se mina egna resultat? 

 

Och så ramlade jag över ett sådant här test då. Det handlade om.. Eh.. Vilken inre psykisk styrka som var den dominerande.. Tror jag..? Jag läste liksom inte så noga om jag ska vara ärlig. Men det var frågor om jag föredrog filmer, tystnad eller att läsa böcker. Jag fick se på olika bilder för att välja den som tilltalade mig mest. Och efter tio frågor var jag färdig. Resultatet blev det här: