Till slut.

Och så var Brudarnas resa till USA slut. Vi hade verkligen så himla kul, och även om jag nu varit hemma i 10 dagar känns det som om det bara var igår vi grät till Camillas bröllop, körde vilse med både karta och GPS, var ute till fem på eftermiddagen i Vegas och tokstressade till flygplatsen när vi skulle hem. Underbara minnen som jag kan dela med mina fina vänner, Johanna och Viola. Att vi sedan lärde känna halva bröllopsfesten är ju bara en superbonus. Då är det alltid en anledning att åka tillbaka till det stora landet i väst. Att ha någonstans att bo lite överallt är ju verkligen aldrig fel.

Det ser för övrigt ut som om en resa tillbaka till Vegas kan vara inplanerad så snart som i mars nästa år.. Men hur det blir med den saken är fortfarande väldigt osäkert. Men visst vore det kul. Men som sagt.. vi får se.

Johanna, jag och Viola

Hemresan.

Vi har nu kommit fram till hemresan. Sist gång hade ju jag och Johanna precis hunnit checka in våra väskor, kommit igenom säkerhetskontrollen och satt oss på flyget. Då vi bokade resan var för sej hade vi inte platser bredvid varandra, så större delen av flyget sov jag. Tills högtalarrösten ropade ut:

- And we'll soon arrive at Dallas airport.

Panikslaget tittade jag mej omkring och såg att Johanna var på väg mot toaletterna. Jag skuttade raskt efter henne och sa med panik i rösten.

- Johanna, sa dom inte Dallas?

- Jo.. Ska vi inte dit?

- Nej! Vi ska till Washington?!

- VA?! Men hur FAN har dom kunnat låta oss gå på fel plan?!

- Jag vet inte.. Vi får fråga någon!

Så vi frågade en flygvärdinna och till vår stora lättnad var det namnet på flygplatsen i Washington. Ja, inte hette den Dallas heller för den delen utan Dullas.. Men efter att ha varit ute och druckit hela kvällen och inte sovit på över 24 timmar är det lätt att höra fel. Jag menar, tänk att kliva på fel plan och råka hamna i Texas istället för i Washington. Det hade inte blivit så himla bra tror jag.

Johanna i baren på flygplatsen i Washington.

Nåja. Vi hamnade i Washington till slut ändå, och på flygplatsen skulle vi ha väntetid i fem timmar. Vi gick med raska steg mot närmaste flygplatsbar där vi beställde in mat och öl. Vårt resonemang gick: "Det är lika bra att fortsätta dricka, för slutar vi att dricka nu kommer vi att må askasst snart och inte klara oss hem." Så sagt och gjort. Två öl senare ropades det upp i högtalarna att vårt plan var försenat med ungefär 1,5 timme. Inga problem för oss inte, tänkte vi. Vi satt himla bra där vi satt och bartendern var väldigt trevlig han också. Men efter en frozen strawberry mango margarita tog Johanna upp sin telefon för att titta på klockan.

- Vårt plan har blivit inställt.

- Va?

- Ja, vårt plan har blivit inställt. Jag har fått ett sms om det.

- Va? Nää.. Det stämmer nog inte. Vänta, sa jag och tog upp min telefon. Jo, jag har också fått ett sms om att det är inställt. Vad fan är det som händer här egentligen?!

- JAAAAA!!!! Vi får stanna! Jag vill inte åka hem!!!!

- Okej, säger du det så.

Snabbt som attans lämnade vi baren och gav bartendern en dricks på ca 20 dollar (a.k.a alla kontanter jag hade kvar). Vi ställde oss sedan i en kö. Och i den kön fick vi stå.. länge. Personligen hade jag ganska kul, med tanke på att jag var övertrött och fortfarande i någon form av alkoholrus. Och SAS gav oss hela tiden väldigt bra information, och vi fick reda på att vi alla skulle bli ombokade till andra plan och flygas iväg under kvällen. Jag och Johanna dividerade dock länge om ifall vi inte skulle stanna en natt i Washington och åka hem dagen efter. Gratis hotell och gratis mat i en stad som vi inte planerat att besöka.. vem tackar egentligen nej till det?

Bartendern till höger fick 20 dollar i dricks. Det var mer än jag dricksade på hela resan.. sammanlagt.

Efter mycket om och men bestämde vi oss dock för att flyga hem under kvällen, så vi blev ombokade till att flyga via London istället för Köpenhamn som det först var tänkt. På Londonplanet fanns sedan den absolut sötaste flygvärden någonsin. Han hade sådan humor, så vi bara skrattade.. Ja.. tills vi toksomnade och sov hela vägen till London. Jag tror nog att hemresan från USA kan ha varit den smidigaste hemresan jag varit med om, trots panik över att vara på fel plan och inställda turer. Vi bytte sedan plan i London till den sista turen som skulle ta oss hem till Göteborg.

Vi var himla glada att British airways gav oss tandborste och tandkräm.

Vädret som mötte oss i Göteborg.. Kändes sådär efter att ha lämnat ett 20-gradigt LA.

När vi väl landade i vårt kära Götet mottogs vi med pompa och ståt. Först fick vi mintpastiller, en himla trevlig överraskning. Sedan var det någon som frågade om vi inte ville fika lite när vi ändå var där. Och vem tackar ner till gratis fika? Så vi fick både tårta och cider, och det fanns kaffe och te för den som ville ha. Det var massor med fotografer där och folk blev intervjuade. Eftersom vi själva varit vakna i ca 36 timmar (från och till, för även om man sover på ett flygplan är det då ingen ordentlig sömn) och var smått jetlagade förstod vi absolut ingenting, så efter en stund högg vi tag i någon och frågade om dom alltid hade ett sånt här firande när ett plan kom in.

- Ha, ha, ha! Nej, såklart inte. Men det här var premiärturen för just detta flygbolaget.

Den här snygga tårtan väntade på oss i Göteborg.

..och genast blev allt så himla mycket bättre..

..speciellt när jag fick marsipangubbarna!

Ska det vara invigning så ska det ju självklart klippas band.

Jaha.. se där ja. Då hade vi fått vara med om en premiärtur också. Inte helt fel. Och att vi fick tårta gjorde faktiskt att det hela kändes lite bättre. Vi kom inte fram mycket senare än planerat heller, bara en halvtimme. Som sagt, SAS gjorde ett himla bra jobb med att omboka alla, tycker jag i alla fall. Det var sedan dags att hämta väskorna. Och efter att först ha gått vilse på Landvetter flygplats utan att hitta utgången (sa jag att vi varit vakna i över 36 timmar och var jetlagade?) insåg vi att det nog var en ganska stor risk att våra väskor inte skulle vara där dom borde. Och mycket riktigt, väskorna var borta. Himla tråkigt tyckte jag, med tanke på att jag knökat ner alla mina skor i ryggsäcken och fått med mej alla mina kläder i handbagaget. Vem bryr sej om kläder när man har nya fina skor att ta hem? Nåja. Vi fick anmäla väskorna borta och uppge adress dit dom skulle skickas. Väskan anlände sedan ordentligt i tisdagskväll här till mej i Oslo. Sjukt smidigt. Jag behövde inte bära den själv alls. Man kanske ska satsa på det varje gång man är ute och reser? Att väskan ska tappas bort så att den blir hemkörd till en istället.. Inte en helt dum tanke.

The last night.

Vi har nu kommit fram till vår resas sista dag, fredag. Fredagen efter Thanksgiving brukar i USA kallas Black Friday. Det är den största shoppingdagen på hela året. Alla butiker har REA och folk sitter utanför och köar redan natten innan för att kunna komma in först för att handla. Fråga mej inte varför det kallas just Black Friday, men det kanske har med att man får en blackout och slösar bort alla pengar man har? Vad vet jag.

 

 

Shopping stod på schemat även för oss. Personligen var jag på jakt efter skor. Skor i alla former och färger. Så jag gick raskt upp till Hollywood och gick in i varenda affär som hade skor. Och visst fick jag med mej några godingar hem. Jag tror faktiskt att folk märker på mej att jag är en äkta skofanatiker när jag kommer in i en butik för jag fick rabatt nästan överallt. Dom drog antingen av 10% eller så lät dom mej slippa att betala skatt. Man lägger nämligen på skatten efteråt i USA, så det priset som står på produkten är inte det priset man i praktiken betalar.. Ja.. förutom jag då, när jag handlar skor. Men sånna saker gillar vi ju såklart.

 

Två av skönheterna som fick följa med mej hem.

 

På kvällen hade vi planerat att vi skulle ta det ganska lugnt. Mitt och Johannas plan skulle ju ändå gå klockan 06.00 mot Washington vilket innebar att vi planerade att lämna hostelet vid 03.00 för att ta oss ut till flygplatsen. Viola skulle stanna ett par dagar längre, så henne var det ingen fara på taket med. Men ska man ändå åka någonstans mitt i natten var det ju ingen idé att gå och lägga sej. Det tyckte inte vi i alla fall. Så kvällen började med att vi drack ett par öl på rummet.. det hade liksom blivit över sedan torsdagen, och inte kan man väl slänga mat eller dryck? Det har min mamma lärt mej. Vi gick sedan ut och åt på vår absoluta favorit restaurang som vi hittat i LA. En helt vegansk restaurang med supergod mat till mycket överkomliga priser. Där fortsatte vi kvällen med att dricka vin och spana efter kändisar. Vi ansåg ju faktiskt att det var himla dumt att vara i LA utan att ha fått syn på en enda kändis. Och desto längre kvällen gick desto fler kändisar ansåg vi oss ha sett. Ja, inte för att vi kände igen dom utan mer för att vi tyckte att dom såg lite småkända ut.

 

På den veganska restaurangen. Det var sjukt gott!

 

Efter att sedan ha fått ett tips på en närbelägen pub gick vi dit. Jag och Johanna skulle ju som sagt inte gå och lägga oss, och hur spenderar man bäst ett par timmar i LA en fredagkväll om inte på en pub? Snake Pit hette den.. ormgrop på svenska. Vet inte riktigt om jag tyckte det var så ormgropigt, men visst hade vi trevligt.  Efter att vi suttit där ett tag blev vi uppraggade på ett äkta amerikanskt sätt; Servitrisen kom fram med tre drinkar till oss och sa att det var från de två herrarna i baren. Äkta svenskar som vi ändå är tog vi tacksamt emot drinkarna utan att ha någon baktanke med det. Det finns väl fortfarande ingen svensk i denna värld som har tackat nej till gratis alkohol? Nä, just det. Men detta innebar också att vi snart fick två herrar vid vår sida. Jag tyckte personligen att dom var ganska tråkiga så jag överlät konversationen till Viola och Johanna. Själv började jag spana runt i salen efter någon annan att prata med.

 

 

Jag fick snart syn på ett sällskap som såg himla mycket trevligare ut än dom vi satt och pratade med så jag skuttade raskt över till dom istället. En av killarna visade sej vara låtskrivare och producent.. och jag misstänker att han är en ganska duktig sådan då han skrivit både vinnarlåten i American Idol och vinnarlåten i X-factor. Han berättade även att han jobbat ihop med bland annat Kelly Clarkson. Han var helt klart en kändis, ansåg vi.. trots att vi inte hade en aning om vem han var. Men jag misstänker att han är den amerikanska motsvarigheten till svenska Max Martin.

 

En av låtarna Producenten är co-writer på.

 

Tiden gick, och puben stängde. Efterfest hölls sedan hemma hos Producenten. När man klev in i hans lägenhet klev man rakt in i hans privata studio där det fanns ca 25 gitarrer. Han spelade sedan och sjöng för oss, och jag ska be om att få tala om att killen var riktigt, riktigt duktig. Sedan satt vi där och pratade och hade det trevligt tills Johanna tittade på klockan.. Den hade då hunnit bli halv fem. Kommer ni ihåg att jag sa att vi planerade att åka till flygplatsen vid tre och att planet gick klockan sex? Halv fem insåg vi att vi befann oss på helt fel sida stan, i en lägenhet som vi inte visste hur vi skulle ta oss ifrån med ett hostel någonstans långt bort med våra tomma resväskor. För inte tror ni väl att vi hade packat innan vi gick ut?

 

 

Smått panikslagna fick vi Producenten att köra oss tillbaka till Orbit där vi på mindre än fem minuter slängde ner allt i hela rummet i våra väskor. Vi packade sedan in oss i hans mycket dyra men väldigt lilla bil. Det var knappt så att våra saker fick plats överhuvudtaget. I Ilfart blev vi sedan körda till flygplatsen som vi anlände till 05.15. Panik, panik, panik, paink!! Vi hann att checka in väskorna, trots att det var ganska mycket krångel med det. Vi blev även släppta genom säkerhetskontrollen trots ett gigantiskt skrattanfall mitt framför vakterna och påsläppta på planet blev vi också. Vi hann precis sätta oss till rätta när det lyfte. Resan hem är helt klart ett eget inlägg, för ni tror väl inte att våra äventyr slutar så där tvärt? Inte när jag och Johanna är i farten inte..

 

(Och som ni kanske märker har jag typ inga kort från denna kvällen.. men det blir gärna så när man har roligt. Har man så där lagom kul eller trevligt tar jag massor med kort, men har jag svinroligt hela tiden tar jag inte ett enda kort..)