Att bli lurad.

Jag har blivit lurad. Och jag är ganska sur. 
 
Den senaste tiden har det varit väldigt mycket mystiska människor i området. Personer jag inte känner har ringt på portteleonen, det har knackat på dörren och det har ringt nummer med "Okänt uppringnings-ID" till mig. Jag har inte lagt så mycket vikt vid det. Mest tänkt att någon gått fel, ringt fel eller tryckt på fel knapp när de skulle bli insläppta i huset. 
 
Men så gjorde jag det stora misstaget idag att svara i telefonen. Det är lite kaos på jobbet just nu så jag tänkte att det kanske var någon därifrån. Så jag svarade men insåg direkt att detta naturligtvis var ett felsteg. 
 
- Hej. Jag ringer från NRK licensavdelning. 
 
Och där hann jag tänka "Fan!". Sedan langade han upp en lång monolog om både det ena och det andra och ställde klara ja och nej frågor som gjorde att jag plötsligt fann mig själv i att bara bekräfta allt han sa. Samtalet slutade med att han upplyste mig om att han kommer att sända mig en räkning som sätts tillbaka i tid från den 1 augusti. 
 
Så för första gången i mitt liv ska jag plötsligt behöva betala tv-licens. Jag som alltid blånekat när de ringt mig tidigare, som snällt förklarat att jag absolut inte har någon tv och därmed sluppit undan. Efter 12 år är det plötsligt slut på det. Och jag är inte nöjd. De är definitivt mer aggressiva i Norge gällande licensavgiften. Manipulativa små djävular.
 
Lärdom: Svara aldrig i telefonen när någon ringer från okänt nummer. Aldrig!
 
 
Taggar: Att bli lurad, NRK licens, TV licens;

Spring, spring, spring.

Jag har ju börjat springa. Oj vad jag springer. Ja, jag springer fortfarande inte så långt varje gång. Det är tillräckligt för att jag ska bli ordentligt svettig men ändå inte så långt så att jag undviker det. Och det känns ändå som om jag kommit in ganska bra i det. För som jag hade bestämt mig för tidigare i sommar, hellre springa kort men regelbundet än långt och bara ibland. 
 
Men då är ju frågan. Är det normalt att få blå tår av skorna? Jag har liksom hört lite blandade bud där. Vissa menar att skorna måste sitta tight och att det är helt normalt för löpare att få lite blåa tår ibland. Andra säger att det inte alls ska vara så. Det enda jag vet själv är att min högra stortå definitivt inte klarar av att vara ute och springa två dagar på rad. Då känns det som om den ska ramla loss. Men jag lever på hoppet om att skorna mirakulöst ska töja ut sig av sig själva på natten när jag sover. Ett annat alternativ är att högerfoten plötsligt blir två millimeter kortare. 
 
Men det är inte så dumt det där ändå, att få en blå tå. Det gör att jag hindras från att gå bananas och springa alltför långt alltför tidigt och sedan skada mig så att jag sedan aldrig kommer att kunna se på ett par löpardojor igen. Inget ont som inte har något gott med sig. 
 
 
Taggar: Blåa tår, Löpträning, Run, Forrest, run!;

Att kontrollera kaoset.

Och medans kaos återigen råder i olika delar av livet regredierar jag tillbaka till filmer och serier från tider när saker kändes lättare. Gamla 80-tals komedier jag kan alla repliker till utantill, serier där jag sett alla fem säsonger så många gånger att jag tappat räkningen. Det gör att jag för en liten stund slipper att tänka på kaoset jag oavsett inte kan kontrollera. Bara för att det just då känns lättare.

- Ska ditt liv aldrig ge dig en paus? var det en terapeut som frågade mig en gång.

Men nej. Mitt liv verkar inte jobba så. Så motgångarna kommer och ångesten med den. För jag är en ångestperson. Och det är kanske därför det känns som om motgångarna i mitt liv alltid är mycket större än vad de egentligen är.

Ångest förresten. Det är väl en del av livet. Människor som aldrig haft ångest förstår jag mig inte riktigt på. Jag förstår helt enkelt inte hur det går till. Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Men ångest är ett svårt ord för ett barn och istället kallades det oro eller stress. En känsla som var svår att hantera vilket också gjorde att jag snabbt blev duktig på att dölja den.

Regredierad tillbaka till 80-tals komedier och gamla serier där huvudpersonens liv är mer komplicerat än mitt. Just nu är det så jag spenderar mina dagar. Bara för att det känns lättare.

 

 
Taggar: 80-tals komedier, Regrediera, Ångest;