Ska vi försöka gå igenom den här helgen då? Det är inte helt lätt. Det ska jag erkänna. Det var så mycket på en gång. Så många upplevelser och intryck, hur ska jag någonsin kunna få ner de i ord? Går det ens? Jag är inte helt säker. Men jag tänker att jag i alla fall ska göra ett försök.
I helgen befann jag mig alltså i Stockholm. Och på fredagkvällen, ett par timmar efter mig, kom Syster till hotellet. Ja.. Efter ett smärre missförstånd gällande vilket hotell vi faktiskt bokat rum på då. När hon var framme ringde hon och sa "Nu står jag i fojaén. Det var väl på Scandic Continental vi skulle bo?". Eh.. det var det inte. Men efter lite om och men hittade hon i alla fall fram.
Rummet var litet, men rent. Och det är ju ändå det viktigaste. Men återigen.. Alltså.. Detta är andra gången jag bor på hotell i Sverige på under ett år och det är glasdörrar till toaletten. Vad är det för grej? Är det någon form av trend? Jag förstår det faktiskt inte. Den här gången hade vi dock turen att dörrarna var av svart glas. Förra gången var de helt genomskinliga..(!?)
Lördagen kom och det var den stora dagen. Jag och Syster strosade lite på stan, gick i butiker, fikade och njöt av Eurovision-euroforin som genomsyrade centrum. Det var allt från att gamla melodifestivalhits spelades i varje butik till att tickandet vid övergångsställen spelade Euphoria (ni vet.. Sveriges vinnarlåt 2012 med Loreen..?). Sedan blev det champagne. Jag hade passat på att köpa den finaste och mest Eurovision-vänliga flaskan jag hittade på taxfreen när jag kom. En alldeles guldig sak som är bland det finaste jag druckit. Helt visuellt alltså. Smaken var.. Okej. Ja.. Jag kan inte gå i taket över den.
Sedan var det då äntligen dags. Klockan åtta klev vi på t-banan som tog oss till Globen. Och även om vi inte kunde vägen var det bara att följa flaggorna. Det var Nederländerna, Frankrike, Ukraina, Sverige, Ryssland, Belgien och allt annat ni kan tänka er. Och sedan tornade sig den gigantiska golfbollen upp framför oss.
Platserna vi hade var fantastiska! Vi satt fyra rader bakom greenroom. Vi hade alltså perfekt utsikt över alla stjärnor så snart de klivit av scenen. Och ska jag vara helt ärlig kändes det som om jag kände ungefär varenda en av dem. Showen inleddes, vi dansade, sjöng, hoppade och studsade. Vi skrattade, tog kort och blev varma. För alltså.. Vet ni hur varmt det blir i en sal med X antal tusen människor i? Det spelar liksom ingen roll hur mycket luftkonditioneringen jobbar. Det blir varmt ändå.
Sedan gick Justin Timberlake på scenen och arenan kokade. Nere i greenroom blev plötsligt artisterna den mest entusiastiska publiken och det var fantastiskt att se på.. Och ska vi vara ärliga tittade jag eventuellt mer på dem än på Justin. Men.. säg inte det till honom..
Gällande resultatet blev jag förvånad. Jag uppskattade momentet med att dela upp rösterna i jury och publik. Det gjorde att spänningen höll i sig in i det sista. Men jag hade aldrig trott att Ukraina skulle gå segrande ur det hela. Jag trodde på Frankrike eller Ryssland. Om Australien hade vunnit hade jag inte heller blivit ledsen. Men Ukraina?
Rent sångmässigt var hon definitivt en av de absolut bästa vokalisterna i salen.. Men alltså.. Sedan när blev Eurovision en tävling där den med den bästa rösten vinner?
Nä.. Precis.
