A mad angel

Igår klockan 20.52 blev jag sjuk. På riktigt. Det var väldigt speciellt. Minuten innan kände jag mig helt frisk. Men åtta minuter i nio slog bacillerna till. Jag misstänker att det var ett väl planerat bakhåll från deras sida. Ett bakhåll de uppenbarligen planerat länge. Annars kan det ju liksom smyga sig på en. Men inte denna gången inte. Så dagen idag har till största delen tillbringats i sängen tillsammans med snorpapper, vattenglas med sugrör och Lilla Sjöjungfrun på CD. Man kan väl lugnt säga att jag regredierar ganska rejält när jag blir sjuk. 

 

Någon som dock blev ytterst förvånad över att jag hoppade i pyjamasen och plötsligt skulle gå och lägga mig klockan fyra var katten. Först visste hon inte helt hur hon skulle reagera. Följa med? Stanna i vardagsrummet? Stå i mitten och ha koll på båda människorna? Uppenbarligen ett mycket svårt val. Vi brukar annars gå och lägga oss ihop, katten och jag. Men nu var det tydligt att hon tyckte det var för tidigt. Men efter en stunds velande följde hon ändå med mig och la sig trofast nere vid fötterna. Där har hon legat sedan dess och tittat uppfordrande på mig. Jag misstänker att hon tycker jag borde gå upp. 

 

Och ja. Jag vet. Mina crazy-cat-lady-tendenser blir definitivt värre när jag är sjuk. 

 

Precis just nu.

 

Jag tar ett djupt andetag. Känner den kyliga luften i lungorna samtidigt som solen värmer mitt ansikte. Det ryker ur munnen när jag andas, men jag kan ändå sitta på balkongen utan att frysa. Visst har jag fyra tröjor och en filt på mig, men det gör ingenting. Första dagen när våren känns inom räckhåll. 

 

Byggnadsarbetarna på huset bredvid pratar ett språk jag inte känner igen. De ropar till varandra innan de kastar ner byggmaterial i en container på marken. Deras skratt blandas med det dova ljudet av trafiken från gatan. Någon som gasar, en skrikande broms. Storstaden precis runt hörnet. Det är skönt att den finns där. Jag vet att vissa blir galna av att alltid har ljud runt omkring sig. Jag blir galen av tystnaden. Inte av tystnaden i sig, utan av det obarmhärtiga tjutet som träder fram när ingenting annat hörs. Tinitus. Ett ganska fint namn på ett otäckt tillstånd. Helt tyst blir det aldrig.

 

Jag sitter inbyltad på en stol på balkongen. Datorn vilar i knät och katten under stolen. Det är en bra dag. Solen lyser och jag blir varm i ansiktet. Det känns som om det kommer att ordna sig.

 

Livet alltså. 

 

För ett par dagar sedan rev katten ner en av mina favoritsaker här hemma. En liten prydnadsfigur av en tänkande man. Jag fick den i present av mormor och morfar för säkert 15 år sedan och den lilla tänkande mannen har liksom varit med mig sedan dess. Den tänkande mannen har alltid varit en av de första sakerna som fått följa med när jag flyttat. Med åren har han blivit så solblekt att han på ena sidan varit näst intill vit medans andra sidan fortfarande varit stenfärgad. Men inte har det gjort någonting. Den tänkande mannen har suttit i precis lika djupa funderingar som alltid.

 

Men så rev katten ner honom så att han tappade både armar och torso. Jag blev inte glad. Jag kröp omkring på golvet och samlade sorgset ihop bitarna samtidigt som jag tittade strängt på katten. Eftersom jag vet att hon bara är en katt och man inte kan anklaga henne för någonting kunde jag liksom inte göra mer. Fast hon fick minsann inte komma in i sovrummet på hela natten efteråt. Någon form av straff tyckte jag allt att hon skulle ha.  

 

Jag hade dock inte hjärta att kasta min tänkande man. Så igår satte jag mig och limmade ihop honom igen. "Superlim fixar allt", tänkte jag. Och det gjorde det. Så nu sitter han där igen, den tänkande mannen. Problemet är bara att limmet rann så nu ser det ut som om han har kissat på sig.

 

Inte helt det jag hade räknat med..