A mad angel

 

Nyhetskanalen står fortfarande på. Den enda vilan tv:n har fått har varit under natten när vi sovit. Nu har dödsantalet sjunkigt igen. Jag kan inte helt förstå syftet med att gå ut och säga att fler har dött än vad som är sant. Skulle det vara bättre? Jag förstår inte helt hur. 

 

Och så kommer meddelandet. Det är okej att gå in till centrum. Det är mycket avspärrat, men det är inte längre farligt. Så jag och M tittar på varandra:

 

- Vill du att vi går in en sväng? frågar han. Vi kan gå en promenad och tända ett ljus i kyrkan,

 

Och så börjar vi gå. De vi möter pratar tyst med varandra. Det är många som är på väg mot centrum. En sorts tyst vallfärd för att försöka förstå vad som hänt. Se det med egna ögon. För det känns fortfarande inte som om det är på riktigt. Jag tycker mer det känns som en film. Så när vi närmar oss avspärrningarna håller jag lite extra hårt i M's hand. 

 

Det ligger krossat glas över asfalten. Jag läser "Gina Tri" på ett fönster. Resten ligger krossat bredvid. Desto närmare centrumkärnan vi kommer desto fler playwoodskivor ser jag som ersättning för tidigare skyltfönster. Och så plötsligt ser jag min gamla arbetsplats. Butiken jag sa upp mig från bara fyra månader tidigare. Jag ser möbler som står utanför och glas som ligger på gatan. Jag gör ett snabbt överslag i huvudet och inser att fredagen den 22 juli skulle ha varit min helg. Hade jag jobbat kvar skulle jag stått bakom disken i butiken som numera är sönderslagen. Jag hade lika gärna kunnat vara där. På fel plats vid fel tillfälle. 

 

Jag vet inte helt hur jag ska reagera men så känner jag att M kramar om mig. Viskar att det är okej. Att jag inte jobbar där längre. Att jag inte var där. Själv fokuserar jag bara på att andas. Det är det enda jag kan göra. Så vi går snart därifrån. Vi fortsätter istället mot domkyrkan vars gårdsplan redan fyllts med blommor. Blommor som väller över på vägen, som stoppar bilarna. Blommor som har blivit ditlagda av människor som vill visa att de bryr sig. Vi går förbi vakter med stora vapen och jag känner hur de iaktar mig. Granskar. Och jag känner mig med ens skyldig. Skyldig för att jag är inne i centrum när jag kanske borde hållt mig hemma..

 

Och så går vi in i kyrkan. Ett stilla sorl möter oss. Jag ser människor sitta och be, andra gråter. Plötsligt inser jag att vi inte har några ljus. Vi gick ju dit för att tända var sitt ljus! Jag vänder mig panikslaget mot M som ser lugnt på mig samtidigt som han tar fram två värmeljus ur fickan. Och jag andas högt ut. 

 

Det är kvavt inne i kyrkan och vi stannar inte speciellt längre. Vi tänder våra ljus och lämnar sedan plats åt andra som vill komma fram. På bussen på väg hem frågar M om jag är okej. 

 

 

Och så är vi hemma igen. M frågar mig igen om jag är okej och jag försäkrar honom om att jag är det. Så går han ut på balkongen för att röka. Och det är då, när jag blir lämnad ensam. När jag får bearbeta alla intryck. När jag inte har någonting annat att fokusera på. Det är då det slår mig. Vad som har hänt. Vad det innebär. Att det faktiskt är på riktigt. Och allt sköljer över mig samtidigt.

 

Det är först då jag gråter. Jag tar mig ut till M och låter mig kramas. Och jag säger:

 

 

Två år senare har jag slutat att gråta. 

Men jag kan fortfarande inte förstå..

 

 

 

Väckarklockan ringer tidigt. Jag måste åka in till jobbet och ordna upp ett par saker. Dagen är fullbokad med möhippor, men vem ska orka ha en möhippa en dag som denna? Jag måste ringa och prata med dem. Höra om de kommer. 

 

- Vart ska du ta vägen? frågar M sömndrucken från sängen.

 

Jag tänker att någon måste ju ta ansvar. Annars går det ju inte. 

 

När jag går upp och sätter på tv:n är dödsantalet uppe i 83. Och det är först då jag blir chockerad. Stum. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte förstå det. Och talet bara stiger. 84. 85. Innan jag har åkt till jobbet är dödstalet uppe i över 90 personer. Det går inte att greppa. 

 

Jag tillbringar bara en timme på jobbet. Jag får tag i de jag ska ha tag i. De flesta möhipporna blir inställda. Det är bara ett gäng som kommer. Resten orkar inte. Så jag ringer instruktören och hör om hon klarar av att komma. Det är samma instruktör som jag dagen innan sett sitta med en kopp te i handen och bara skaka. Orkar hon eller ska jag ta över? Men hon lovar att hon kommer. 

 

Väl hemma säger vi inte så mycket till varandra, jag och M. Vi vet inte vad vi ska säga. Jag kan inte helt ta in vad som hänt. Det är okända ord för mig. Bomb. Utøya. Skadade människor. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt i staden jag bor i. I min stad. Så det enda som hörs är en blandning av nyhetskanalen som oavbrutet står på hela dagen och de tunga regndropparna som vägrar att upphöra. 

 

Och det enda jag kan tänka när jag ser ut genom fönstret är att himlen gråter. 

 

 

Jag sitter på kontoret och hör musiken genom väggen. Det är en möhippa som är där inne tillsammans med två instruktörer. En som ska se hur man bygger upp en möhippeklass och en annan som alltid spelar hög musik. Väldigt hög. Jag funderar på om vi kommer att få fler klagomål från grannarna efter det här. Det kommer vi antagligen. Men det får bara vara så. Det är bara en månad kvar tills vi flyttar till en ny lokal. 

 

Tjugo minuter innan nästa klass ska börja. Instruktören har inte kommit än. Jag funderar inte så värst på det, även om jag vet att hon brukar vara tidig. Det är då telefonen ringer. 

 

 

Jag hör hur hon försöker hålla tillbaka gråten. Hon lyckas inte riktigt.

 

 

Hon slänger på luren. En bomb. I centrum? Så farligt kan det väl knappast vara? Det är ju inte så att vi lever i ett land som är på väg ut i krig. Så jag fortsätter en stund till med mina arbetsuppgifter. Det går fem minuter. Musiken dundrar fortfarande genom väggen. Vi kommer absolut att få klagomål på det här. Och så kommer jag på tanken att jag ska surfa in på vg.no. Rubriken slår emot mig. "BOMB I OSLO CENTRUM" och bilden av en blodig kvinna möter mig. Det är nu det börjar bli på riktigt. Orden flyger omkring. Regeringskvarteren. Bomb. Skador. Döda människor. 

 

Och så kommer jag på att jag ska ringa M. 

 

 

Vi lägger på luren. Jag förstår fortfarande inte helt vad som har hänt. Jag skickar ändå iväg två sms, ett till mamma och ett till pappa. "Det har gått av en bomb i Oslo. Jag är okej". Instruktören jag pratade med i telefonen nyss kommer inspringande. Stora tårar rinner ner för hennes kinder. Jag ser att hon skakar. Jag ger henne en kopp te och säger att hon inte behöver hålla klass. Det går bra. Eleverna kommer att förstå. Men hon envisas. 

 

Möhippan är slut och det väller ut femton tjejer ur salen. Stämningen är på topp. De skrattar. Jag hugger tag i en av dem och säger till dem att de ska hålla sig borta från centrum. Nej. Jag säger inte till dem. Jag ger dem order om att hålla sig borta. Det har gått av en bomb och de får inte åka in till centrum. De blir lite smått chockerade men hämtar sig snabbt med att säga att de inte ska in mot centrum ändå. De skrattar sig vidare, skålar i champagne och går ut från studion. De båda instruktörerna kommer ut från salen och jag berättar vad som hänt. En av dem blir vit i ansiktet och viskar "Min syster jobbar i regeringskvarteren". Så hon ringer och ringer. Ingen svarar. Jag kan se skräcken i hennes ögon. Tårar som börjar byggas upp. Och så får hon tag i sin mamma som pratat med systern. Hon börjar skratta av lättnad. De åker snart hem till sitt. 

 

Klassen som skulle börja halv fyra blir dämpad. Det är få elever och istället för en fartfylld poleklass blir det en lugn yogatimme. Jag gör färdigt mina arbetsuppgifter, stänger studion och åker hem. 

 

Hemma möts jag av M och Mads. Snart kommer även Mads flickvän. Och vi spelar spel. Dricker vin. Tv:n står på i bakgrunden utan ljud på nyhetskanalen. Det är för mycket att ta in. Så istället för att lyssna på vad som händer har vi en sista kväll där vi låtsas som om ingenting. En sista kväll.