Det har inte blivit mycket till sommar. Inte än i alla fall. Vädret pendlar från att åska och blixtra till att ge oss strålande solsken för att ett par timmar senare ösa ner med regnet. Det är precis som om den ordinarie personalen har gått hem och lämnat vädret i händerna på en praktikant som trycker på alla knapparna samtidigt. Men när jag lyckas pricka in att vara ledig med vädrets solsken finner ni mig vanligtvis i en park. Där ligger jag och lapar i mig det jag kan av solens strålar. Vissa gånger ensam, andra gånger med sällskap av en annan människa, en bok eller en podcast. Det är lite olika det där. Men det är där jag trivs bäst.
Jag gillar det där med parkhäng. Det är inte helt ovanligt att det slutar med att jag bara ligger och smygkikar på andra. Vet ni hur mycket spännande människor det är som samlas i en stadspark när det blir varmt? Det är småbarn, föräldrar som inte har koll, unga människor, gamla människor, människor utan kläder, människor med massor av kläder. Och det tar inte lång tid innan tankarna börjar vandra. Inom ett par sekunder har jag hittat på en lång historia om vem det är jag tittar på. Jag hittar på ett namn till dem, vad de jobbar med, vad de gör i parken, var de bor, vad de gjorde innan, om de har husdjur och vad deras mörkaste hemligheter är. Sedan kommer jag på mig själv med att ligga och stirra och börjar istället snart fundera på om det är någon i parken som hittar på en historia om mig?
Utan balkong, trädgård eller veranda håller jag tillgodo med det staden har att erbjuda utan att klaga det minsta.
