Jag har funderat på det här med att flytta ihop. Att bli sambo. Att få två liv att smälta in i varandra på ett sådant sätt att det blir ett. Alltså.. I Sverige är väl det en ganska stor grej? Eller är det bara för mig det har varit en stor grej? Jag menar, jag känner att jag är uppvuxen med att om ett par i Sverige flyttar ihop efter ett år så tycker de flesta att det är ganska tidigt. Det är vanligare att ta det steget efter två eller tre år. Och det är inte ovanligt att fortfarande vara särbo efter både fyra och fem år. Och nu måste ni i Sverige vara med mig här och rätta mig om jag är helt ute och cyklar (och det kan ju vara så att mentaliteten har ändrat sig totalt sedan jag flyttade därifrån.. Det vet jag ju inte).
Oavsett så upplever jag en ganska stor skillnad gällande just detta i Norge. Här flyttar folk ihop med tanken om att "vi får se om det funkar". Och gärna snabbt. Det är inte det minsta ovanligt att flytta ihop efter fyra månader. Och visst har det ekonomiska orsaker eftersom det är rejält mycket dyrare att bo här än i Sverige, men jag har fått en känsla av att norrmän tar det på ett helt annat sätt. Det är liksom inte lika seriöst. Det är inte ett lika stort steg i relationen.
När jag tog beslutet att bli sambo för tre år sedan gifte jag mig. Ja, inte i praktiken naturligtvis, men i huvudet. För mig var det ett gigantiskt steg. Det var som att få en ring på fingret. Och innan jag gick med på det funderade jag mycket fram och tillbaka på om jag verkligen var redo. Men till slut bestämde jag mig för att kasta mig in i det med hela min själ. Nu i efterhand inser jag att jag var ensam om det. För mannen jag flyttade ihop med var från Norge och han kom från en helt annan bakgrund. Jag ser nu att jag var ensam om att gifta mig och jag ser nu att jag är ensam om att skilja mig. För det var ingen stor grej för honom. Han skulle ju bara se om det funkade.
Därför undrar jag nu.. Är det bara jag, med mina grava tillitsproblem, som ser det här med sambo som ett gigantiskt steg? Eller handlar det om en svensk mentalitet som inte existerar i Norge?
Jag tror det kan vara som du säger, en "kulturkrock" mellan Sverige och Norge. Bli sambo är likställt med att man vill leva hela livet ihop, för mig iallafall, men jag tror det är en ganska allmän inställning i Sverige. Man kanske inte måste vänta flera år, men tidigare än ett år är TIDIGT! Fast det är mer "okej" att flytta ihop "tidigt" (typ knappt ett år) om man är 30+, då är det familj som väntar och då har man inte tid att slösa på sina fertilitetsår. Om man vill ha familj alltså. Annars är det okej för att man lärt sig vad man vill ha och därför går det snabbare. Ja, ungefär så tycker jag det är i Sverige.