När jag var liten tänkte jag att det handlade om ålder. Tjugotre. När jag fyllde det var jag vuxen. För det var ju hela sex år äldre än Ariel i Lilla Sjöjungfrun. Hon som skrek att hon var sexton år gammal och inget barn längre. Och om hon inte var något barn när hon var sexton, då skulle jag definitivt vara vuxen när jag var tjugotre.
Och så fyllde jag tjugotre och insåg att jag inte kände mig det minsta vuxen. Trots att jag både flyttat hemifrån och pluggade på universitet. Så därför började jag tänka att det kanske inte bara sitter i åldern. Det sitter nog mest i allt runtomkring. För det här med samboskap, att ha ett fast jobb och sitta i viktiga möten. Det är definitivt mer vuxet än något annat.
Och så reste jag jorden runt, flyttade utomlands och skaffade sambo. Ett fast jobb fick jag mig också och viktiga möten har jag. Men inte känner jag mig mer vuxen för det. Så nu har jag återigen skjutit det på framtiden och tänkt att när folk skaffar barn. Det är då de blir vuxna. För då måste de.
Och eftersom jag inte vill ha barn, innebär det att jag aldrig behöver bli vuxen?
För det här med vuxenhet. Jag har kommit på mig själv med att gå och vänta på en känsla som jag tror ska komma. En känsla som tydligen aldrig kommer. För när jag har fullt ansvar för ekonomin hemma, tar jobbiga telefonsamtal för andra som inte vågar, betalar räkningarna i tid och tar konflikter jag egentligen inte alls hade någon lust att ta tänker jag att jag på papper är vuxen. Men jag känner ju mig inte som det. För den där vuxenkänslan har inte kommit än.
Är det någonting som överhuvudtaget finns eller går jag och väntar på en illusion?
Mormor Lissie blev 90 år men blev ändå ingen gammal känslolös käring.
Jag är snart 97 men betraktas fortfarande som en galen spoling.
Vi är sådan i vår släkt.
Morfar