Sista dansen.

Igår var jag på teater tillsammans med mamma (och ett helt busslast som mamma åkte ner med). Syster skulle också ha varit med, men hon blev sjuk så hon fick snällt åka hem igen. Pjäsen vi såg var Sista dansen som spelas på Stadsteatern. I snabba drag kan man säga att den handlar om hur det är att bli gammal, att behöva flytta in på ett ålderdomshem och anpassa sej till livet där. Jag tyckte att pjäsen var riktigt bra. Jag hade egentligen inga förväntingar alls, eftersom mamma (tydligen?) frågade mej om jag ville följa med när jag var ute och reste. Jag har själv absolut inget som helst minne av detta, men efter igår är jag glad att jag sa ja. Trots att jag bara jobbat en enda sommar som vårdbiträde kunde jag ändå känna igen karaktärerna på scenen. Jag lämnade teatern med någon form av blandad känsla mellan hopp och vemod. Hoppet kom ifrån att jag vet att det faktiskt finns människor där ute som vill arbeta med gamla, som trivs med det och som tycker att det är roligt. De som tar sej de där extra tio minuterna om dagen för att bara sitta och prata en stund. En sån person som jag själv tror att jag var då jag jobbade som vårdbiträde. Samtidigt lämnade jag teatern med de gamlas vemod över att just bli gammal. Det är som min morfar alltid har sagt: Det är inte lätt att bli gammal.



Gerd Hegnell, Inger Hayman, Åsa-Lena Hjelm

Kommentera inlägget här :