En sextonårings vänskap.

Regnet fullkomligt öser ner ute och jag sitter på ett Espresso House med en vaniljlatte framför mig. Jag är uppe tidigt på grund av ett illa planerat tandläkarbesök på min lediga dag. Allt det gråa utanför gör att jag känner mig tacksam för värmen inomhus. Och precis när en rullande regndroppe på fönstret fångar min blick kastar den där söta kaffedoften mig tillbaka femton år. 
 
Jag befinner mig plötsligt på ett helt annat café i en helt annan stad. Framför mig står samma dryck, men på den tiden hette det "smaksatt kaffe" istället för "vaniljlatte". Och på andra sidan bordet sitter en vän. Det är en sådan där vän som jag egentligen inte behöver säga så mycket till. När vi pratar är det i korta meningar med mycket innehåll. Långa förklaringar behövs aldrig eftersom vi alltid förstår vad den andra menar. Vi delar en ångest som är svår att förklara för någon utanför. En ångest som gör att känslan av otillräcklighet och vilsenhet är överväldigande. 
 
Har ni någonsin haft en sådan där djup vänskap? Där två personer har som ett eget språk ingen annan kan förstå. Där en blick eller en handrörelse räcker för att förklara precis allt. En sådan där dör-du-så-dör-jag-vänskap. Som två magneter som sitter tätt, tätt ihop där ingenting kan komma emellan. En vänskap som är så fylld med kärlek och tacksamhet gentemot varandra att inte går att sätta ord på. Som två pusselbitar som äntligen hittat rätt. 
 
Den där sorts vänskapen tror jag är förunnat vilsna sextonåringar. För den där symbiosen har jag aldrig upplevt igen. För det var en symbios. En egen bubbla fylld med ångest och självmordstankar, hemligheter och tårar. En egen bubbla som gjorde att jag orkade ta mig igenom det. För jag var inte ensam. För i allt det där kaoset fanns också ett skratt och en acceptans jag aldrig upplevt förut. Går det ens att hitta det igen? Jag tror inte det. Men det är väl just det. Behovet för en symbios försvinner förhoppningsvis med tiden. Och det gjorde det även för oss. När vi tog oss igenom ångesten försvann symbiosen. Ledsamt på ett sätt, men samtidigt otroligt skönt.  
 
Och trots att dåtiden var fylld med ångest når den mig inte idag. Regnet fortsätter att slå mot rutan och jag ser människor brottas med sina sönderblåsta paraplyer där utanför. Den där vännen finns fortfarande i mitt liv, men vår vänskap ser ut på ett annat sätt. Ett hälsosammare sätt. Och jag dricker upp det sista ur koppen, tar på mig min jacka och går ut för att slåss mot regnet jag också. 
 
Vänskap hos en sextonåring är något alldeles, alldeles speciellt. 
 
 
Taggar: En sextonårings vänskap, Tonårsångest, Vänskap, Vänskapssymbios, Ångest;

Kommentera inlägget här :