När Johanna var här i tisdags uppmärksammade hon mej på ett mycket spännande fenomen. Efter fem år i Göteborg har jag tydligen blivit mer påverkad av staden än vad jag tidigare insett. Enligt mej (och resten av staden) är det nämligen outhärdligt att stå på en hållplats och vänta på en spårvagn i 10 minuter. Kommer det ingenting inom tre minuter börjar man vandra. I alla fall gör jag det. Är jag i stan börjar jag gå mellan de olika hållplatserna för att jämföra vilken vagn som kommer snabbast. Är det på natten och det bara går en vagn dit jag ska börjar jag gå mot nästa hållplats. Att helt stå still och bara vänta, det gör jag bara inte.
Igår var det samma sak. Jag hade varit och hälsat på fina Marie på hennes jobb och när jag skulle ta mej hem visade det sej att det var 13 minuter kvar tills vagnen gick.
Tretton minuter! Det motsvarar ungefär en och en halv timme på landet. Jag började därför gå mot nästa hållplats. Och vid nästa hållplats var det 11 minuter kvar tills vagnen gick.. så jag gick till nästa.. och nästa.. När jag var halvvägs hemma bestämde jag mej för att gå hela vägen. En liten promenix som tog ungefär en timme. Hellre det än att vänta på vagnen i 13 minuter!
Göteborg från Göta Älvbron.