A mad angel

Panikslaget tittade jag mej omkring och såg att Johanna var på väg mot toaletterna. Jag skuttade raskt efter henne och sa med panik i rösten.

Så vi frågade en flygvärdinna och till vår stora lättnad var det namnet på flygplatsen i Washington. Ja, inte hette den Dallas heller för den delen utan Dullas.. Men efter att ha varit ute och druckit hela kvällen och inte sovit på över 24 timmar är det lätt att höra fel. Jag menar, tänk att kliva på fel plan och råka hamna i Texas istället för i Washington. Det hade inte blivit så himla bra tror jag.

Johanna i baren på flygplatsen i Washington.

Nåja. Vi hamnade i Washington till slut ändå, och på flygplatsen skulle vi ha väntetid i fem timmar. Vi gick med raska steg mot närmaste flygplatsbar där vi beställde in mat och öl. Vårt resonemang gick: "Det är lika bra att fortsätta dricka, för slutar vi att dricka nu kommer vi att må askasst snart och inte klara oss hem." Så sagt och gjort. Två öl senare ropades det upp i högtalarna att vårt plan var försenat med ungefär 1,5 timme. Inga problem för oss inte, tänkte vi. Vi satt himla bra där vi satt och bartendern var väldigt trevlig han också. Men efter en frozen strawberry mango margarita tog Johanna upp sin telefon för att titta på klockan.

- Va? Nää.. Det stämmer nog inte. Vänta, sa jag och tog upp min telefon. Jo, jag har också fått ett sms om att det är inställt. Vad fan är det som händer här egentligen?!

Snabbt som attans lämnade vi baren och gav bartendern en dricks på ca 20 dollar (a.k.a alla kontanter jag hade kvar). Vi ställde oss sedan i en kö. Och i den kön fick vi stå.. länge. Personligen hade jag ganska kul, med tanke på att jag var övertrött och fortfarande i någon form av alkoholrus. Och SAS gav oss hela tiden väldigt bra information, och vi fick reda på att vi alla skulle bli ombokade till andra plan och flygas iväg under kvällen. Jag och Johanna dividerade dock länge om ifall vi inte skulle stanna en natt i Washington och åka hem dagen efter. Gratis hotell och gratis mat i en stad som vi inte planerat att besöka.. vem tackar egentligen nej till det?

Bartendern till höger fick 20 dollar i dricks. Det var mer än jag dricksade på hela resan.. sammanlagt.

Efter mycket om och men bestämde vi oss dock för att flyga hem under kvällen, så vi blev ombokade till att flyga via London istället för Köpenhamn som det först var tänkt. På Londonplanet fanns sedan den absolut sötaste flygvärden någonsin. Han hade sådan humor, så vi bara skrattade.. Ja.. tills vi toksomnade och sov hela vägen till London. Jag tror nog att hemresan från USA kan ha varit den smidigaste hemresan jag varit med om, trots panik över att vara på fel plan och inställda turer. Vi bytte sedan plan i London till den sista turen som skulle ta oss hem till Göteborg.

Vi var himla glada att British airways gav oss tandborste och tandkräm.

Vädret som mötte oss i Göteborg.. Kändes sådär efter att ha lämnat ett 20-gradigt LA.

När vi väl landade i vårt kära Götet mottogs vi med pompa och ståt. Först fick vi mintpastiller, en himla trevlig överraskning. Sedan var det någon som frågade om vi inte ville fika lite när vi ändå var där. Och vem tackar ner till gratis fika? Så vi fick både tårta och cider, och det fanns kaffe och te för den som ville ha. Det var massor med fotografer där och folk blev intervjuade. Eftersom vi själva varit vakna i ca 36 timmar (från och till, för även om man sover på ett flygplan är det då ingen ordentlig sömn) och var smått jetlagade förstod vi absolut ingenting, så efter en stund högg vi tag i någon och frågade om dom alltid hade ett sånt här firande när ett plan kom in.

Den här snygga tårtan väntade på oss i Göteborg.

..och genast blev allt så himla mycket bättre..

..speciellt när jag fick marsipangubbarna!

Ska det vara invigning så ska det ju självklart klippas band.

Jaha.. se där ja. Då hade vi fått vara med om en premiärtur också. Inte helt fel. Och att vi fick tårta gjorde faktiskt att det hela kändes lite bättre. Vi kom inte fram mycket senare än planerat heller, bara en halvtimme. Som sagt, SAS gjorde ett himla bra jobb med att omboka alla, tycker jag i alla fall. Det var sedan dags att hämta väskorna. Och efter att först ha gått vilse på Landvetter flygplats utan att hitta utgången (sa jag att vi varit vakna i över 36 timmar och var jetlagade?) insåg vi att det nog var en ganska stor risk att våra väskor inte skulle vara där dom borde. Och mycket riktigt, väskorna var borta. Himla tråkigt tyckte jag, med tanke på att jag knökat ner alla mina skor i ryggsäcken och fått med mej alla mina kläder i handbagaget. Vem bryr sej om kläder när man har nya fina skor att ta hem? Nåja. Vi fick anmäla väskorna borta och uppge adress dit dom skulle skickas. Väskan anlände sedan ordentligt i tisdagskväll här till mej i Oslo. Sjukt smidigt. Jag behövde inte bära den själv alls. Man kanske ska satsa på det varje gång man är ute och reser? Att väskan ska tappas bort så att den blir hemkörd till en istället.. Inte en helt dum tanke.