På 90-talet kom det en låt som hette "Blue (Da Ba Dee)" som gick varm på varje radio och disco i sikte. Och jag vet inte om det var låten som inspirerade mig men jag fick som fjortonåring för mig att jag minsann skulle färga håret blått. Jag hade aldrig färgat håret tidigare och plötsligt fick jag för mig att just blått var den enda rätta färgen för mig.
Och för att få det riktigt blått hade jag förstått att jag var tvungen att bleka håret innan. Så min kära syster gick ner till den lokala matbutiken och kom hem med en ganska billig hårblekning. Minns jag inte helt fel tror jag att den kostade runt 69 kr. På förpackningen log en blond kvinna förtroendeingivande mot mig med 80-tals lockigt hår. När jag öppnade förpackningen var det ett pulver som skulle blandas i en skål med en vätska. Så jag hittade en skål i köket och började blanda runt med en pinne.
Och jag vill bara tillägga ännu en gång, detta var första gången jag överhuvudtaget var i närheten av en hårfärg någonsin. Det där med att färga rötterna först, ha en pensel att applicera färgen med eller hålla koll på tiden hade jag ingen aning om. För när jag sedan skulle få det i håret tog jag helt enkelt bara ner en handskebeklädd hand ner i vätskan, fyllde handen så gott jag kunde och förde upp handen till ovansidan av huvudet. Precis så fortsatte jag tills blekningen var slut. Då var knappt en tredjedel av håret täckt av blekning. Det ovanpå huvudet var extremt blont, det ute i längderna var ungefär den vanliga färgen.
- Men skam den som ger sig, tänkte jag och fortsatte på mitt blåa projekt.
Ni kanske funderar på resultatet? Och ja.. Ni ser det här under. Det blev knallblått på en fläck uppe på huvudet, resten av håret blev någon form av grå-blå-grön. Jag var fjorton år och skulle färga håret för första gången. Jag var dock tillräckligt smart för att göra det på ett sommarlov så det var ingen utöver de jag valde som behövde se resultatet.
Jag har efter den dagen fortsatt att färga håret.
Vad jag skulle ha för naturlig färg idag har jag ingen aning om.
