Allt eller inget. Det är så jag fungerar. Min högsta önskan är att inte behöva jobba. Visst låter jag lat? Jag vet. Men det är så jag känner. Hade jag inte varit ekonomiskt beroende av att ha ett fulltidsjobb hade jag definitivt inte jobbat alls. Men nu har ju inte jag den ekomomiska situationen så att jag bara kan säga upp mig och resa jorden runt (som jag egentligen vill.. hela tiden.. varje dag.. jämt..) och då jobbar jag. Jättemycket. Alltför mycket. För det är ju liksom så jag fungerar. Antingen inte jobba alls eller jobba så mycket så att jag nästan går under.
Jag beundrar de som klarar av att hitta en balans. Att liksom jobba bara på jobbet och sedan vara hemma både kroppsligt och tankemässigt efter arbetsdagens slut. Jag har aldrig lyckats och misstänker att det aldrig kommer att ske. Men oj vad jag beundrar de som klarar av det.
Jag vill å ena sidan kunna klä mig i de dyraste märkeskläderna som existerar på jorden samtidigt som jag helst vill bo i en hängmatta under en palm med bara fem ägodelar. Jag vill vara lyxlirare och hippie samtidigt. Allt eller inget. Svart eller vitt.
Hur klarar vanliga människor av att leva i skalans alla färger och hitta balansen?
