Vänskap. Jag har funderat mycket på det nu den sista tiden. Något så fantastiskt och värdefullt men så otroligt svårt att hitta. För mig är vänskap en sorts djup kärlek till en annan människa och det är inte något jag går och delar ut till vem som helst. Kanske det är en konstig tanke, men mina vänner.. Mina riktiga vänner.. De bär jag med mig. Alltid och hela tiden. Och den där oförpliktigande vänskapen har blivit svårare och svårare att hitta. Eller så är det jag som är för kräsen. Jag vet faktiskt inte. Kanske blir aldrig vänskap det där opretantiösa det var i början av tjugoåren?
De otaliga gånger jag och Sanna gick ut på Andra Långgatan och drack öl för att sedan lägga oss platt ner på gräset för att se på stjärnorna innan vi gick hem. Att ligga i en hängmatta tillsammans med Jeanette mitt på Avenyn under Kulturkalaset och reflektera över sommaren som gått. Att skratta så tårarna rinner när jag och Marie bestämmer oss för att senast 2011 ta motorcykelkörkort och sedan åka på roadtrip (något som för övrigt varken hon eller jag blivit färdiga med). Att bli bjuden på middag hem till den andra Jeanette regelbundet bara för att "hon vet att jag hatar att laga mat" och alltid bli serverad drinkar med de konstigaste spritsorter. Att ha skräckfilmsmaraton tillsammans med Julia för att sedan äta brownie och somna. Att hitta en ny vän i Maria och få gå på poolparty som består av en uppblåsbar pool. Att ha vänner som gjort som jag, flyttat långt bort. Usa, Australien, Skåne, Nossebro. Men ändå ha de kvar i hjärtat eftersom vänskapen går så djupt.
Och när jag kände att de där vänskaperna jag hade i Göteborg var precis så som jag ville ha dem, flytta därifrån.
Men vänskap. Den fullkomligt kravlösa kärleken mellan två människor.
Det kanske är det finaste som finns.
