Jag hatar att stressa. Alltså. På riktigt. Jag tycker att det är jättejobbigt. Jag har tillräckligt med stress i mitt liv för att vilja addera på den med att ha dåligt med tid. Därför går jag hellre upp en timme tidigare på morgonen för att kunna sitta ner och äta frukost i lugn och ro. Det där med att sova så länge som möjligt är inte helt min grej. Så jag går upp tidigt, bäddar sängen, ordnar, fixar, kollar datorn, mailen, ser på morgontv och har all tid i världen.
Och efter att ha suttit och gjort mest ingenting i 45 minuter är det dags att gå till bussen.
Men det är då jag alltid kommer på hundra saker att göra. Helst samtidigt. Så plötsligt blir det stress. För jag har ju glömt att diska och packa ner lunchen, ge katten mat och rensa lådan, stänga av tv:n och betala räkningar. Så plötsligt befinner jag mig i någon sorts vakuum där jag springer omkring halvnaken över hela lägenheten för att få deon under armarna att torka samtidigt som jag letar efter min andra strumpa.
Och så springer jag till bussen med andan i halsen. Varje morgon.
Att jag aldrig lär mig.
