A mad angel

När jag var sexton år bestämde jag mig för att bli vegetarian. Och just i den perioden var det lite modernt att bli det. Halva min gymnasieklass var vegetarian i kortare eller längre perioder. Vissa gjorde det antagligen av tonårsrevolt, testa gränser, hitta sin egen identitet. Andra gjorde det för att passa in. Och kanske gjorde jag det också? Jag vet inte så noga. Men det kanske var just den där moderniteten som gjorde att jag vågade. Vågade bestämma mig för att kött, det är inget för mig. 

 

När folk frågar mig om varför. Varför jag inte äter kött. Varför jag inte äter djur. Det som är så gott. Brukar jag vanligtvis svara något i stil med att jag inte är emot att folk äter kött, men jag är emot överkonsumtionen. Att jag har svårt för synsättet att man föder upp djur enbart för att ta död på dem. Och då brukar folk nicka och säga att de förstår och håller med. Men sedan kommer frågan om jag inte saknar det. Om jag inte har fuskat någon gång. Om jag inte ens blir sugen på grillat kött på sommaren. Frågorna som gör att de verkar se vegetarianismen som något som måste kämpas för att upprätthållas. Som om det vore en diet. Men för de allra flesta vegetarianer är det inte en diet utan ett livsval. Och många köttätare verkar ha svårt att förstå just den delen.

 

Men vet ni. Det finns en annan bakgrund också. Som jag har kommit till insikt om ganska nyss. För även innan jag blev vegetarian klarade jag inte av att hantera kött. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att ta i rått kött och ännu mindre tillaga det. Och idag vet jag varför.

 

När jag var liten brukade min familj en gång om året köpa en halv gris och stycka själv. För mig var det en av höjdpunkterna på hela året. För då gjorde hela familjen något tillsammans. Köket var varmt och vi alla hade olika stationer. De vuxna styckade och hanterade de vassa knivarna och vi barn hade ansvar för att mala köttfärs. Jag kände mig viktig och jag tyckte det var roligt.

 

Men ett år, jag misstänker att jag var runt tio, slog det mig plötsligt vad det var vi höll på med. Att den där kalla, röda biten jag höll i handen hade varit ett djur. Ett levande djur som nu var dött. Ett dött djur. Alla barn går igenom det. När de inser vad kött faktiskt är för något. Men den insikten för mig blev en chock. Jag jag började må illa där jag stod framför köttkvarnen. Det vände sig i magen på mig och jag kommer ihåg hur jag började skaka. Jag ville fortfarande tycka att det var fint och mysigt att göra något med hela familjen, men jag kunde inte för mitt liv få bort äckelkänslan som kommit över mig. Jag minns att jag försökte plocka upp ett par bitar till att lägga i kvarnen men när jag höll på att kräkas gick jag därifrån för att tvätta händerna. Sedan kunde jag inte gå tillbaka. 

 

Någon sa till mig att jag i det ögonblicket blev traumatiserad och eftersom ingen hjälpte mig att hantera det valde jag senare i livet att bli vegetarian. Och det stämmer nog. Helt egentligen. 

 

Om jag börjar säga att jag blev vegetarian på grund av att jag blev traumatiserad som barn i en slaktsituation kanske folk slutar att ställa dumma följdfrågor? Väl värt att testa.