Ni vet den där diskussionen om feminism, sexism och genus? Den som pågått ganska länge nu. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort vetskapen och kunskapen. För desto mer jag läser desto argare blir jag. För att andra inte ser det jag ser.
Detta med jämställdhet. Det ligger dessvärre inte på ett personligt plan. Det är strukturellt. Och samhället är så matat med det att det är svårt att se. Men nu när jag väl börjat se det önskar jag att jag aldrig hade gjort det. För överallt blir jag pinsamt medveten om hur jag behandlas annorlunda på grund av att jag är kvinna. Det är allt från att varubudet på morgonen hälsar mig med "Hej lilla gumman" eller kallar mig för "Kärring" när något inte går som han vill. Är det för att han är en idiot som vill kränka mig? Naturligtvis inte. Han är bara inte medveten om hur han tilltalar mig. För det är så i grunden accepterat. Att det där "lilla gumman" väl inte är så farligt?
När jag märker att det första som kommenteras är mitt utseende medans mina manliga kollegors prestationer är det som står i centrum. När jag ser att kunder går förbi mig i butiken för att fråga om råd av en man. När personaltoaletten märks med "Tough men" och "Delicious ladies". Delicious. Det är väl så mat vanligtvis beskrivs? Varför inte märka dörrarna med "Tough ladies" och "Handsome men" där kvinnor kan framstå som starka istället för att beskrivas som köttstycken..? Jag förstår inte varför det är så svårt.
Och jag är arg. Jag är arg för att jag inte blir förstådd. För att folk i min omgivning inte ser samma sak. Och jag blir så in i märgen trött. För jag vet inte hur jag ska kunna skapa en förändring. Därför fortsätter jag att koka inuti och le på utsidan. Men vad hade jag inte gjort för att slippa se eländet.
Håller med. Jag kan inte längre se en film utan att tänka på de (ofta) stereotypa könsrollerna tex. Eller om det för en gångs skull inte är så, så tänker jag på det istället...